Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


den andra kvar för att se efter det sönderbrutna åkdonet, begåvo sig mr Pickwick och mr Wardle manligen åstad på sin vandring, sedan de likväl först bundit sina ylleschalar om halsen och tryckt hattarna djupt ned i pannan, för att så mycket som möjligt skydda sig mot den syndaflod av regn, som efter ett kort uppehåll åter hade börjat att skvala ned.



TIONDE KAPITLET

SOM UNDANRÖDJER ALLA TVIVEL (OM SÅDANA FUNNITS) RÖRANDE OEGENNYTTAN I MR JINGLES KARAKTÄR


Det finnes i London flera gamla värdshus, som fordom voro högkvarter för berömda diligenser i de dagar, då diligenserna gjorde sina resor på ett mera gravitetiskt och högtidligt sätt än nu för tiden, men som nu urartat till föga bättre än tillhåll för forbönder och fraktvagnar.

I synnerhet i Southwark finnas ännu ett halvt dussin gamla värdshus, som bevarat sina yttre drag oförändrade och undgått så väl raseriet efter offentliga förbättringar som den enskilda spekulationens inkräktningar. De äro några stora, förfallna, underliga gamla byggnader, med gallerier och korridorer och trappor, vilka äro tillräckligt stora och uråldriga för att giva ämnen till hundratals spökhistorier.

Det var på gården till ett av dessa värdshus — ett icke mindre berömt än Vita Hjorten — som en mansperson var ivrigt sysselsatt med att borsta smutsen av ett par stövlar tidigt på morgonen efter de i förra kapitlet omnämnda händelserna. Han var iklädd en bredrandig väst med svarta kalikåärmar och glasknappar, grå byxor och långa damasker. En ljusröd halsduk var i en mycket lätt och otvungen stil slingrad om hans hals och en gammal grå hatt hängde vårdslöst på den ena sidan av hans huvud. Framför honom stodo två rader stövlar, den ena putsad och den andra smutsig, och för varje gång han ökade den putsade raden, höll han ett ögonblick upp med sitt arbete och betraktade dess resultat med synbar tillfredsställelse.

Gården företedde ingenting av den brådska och verksamhet, som i allmänhet utmärka en stor gästgivaregård. En dubbel rad av sängkammar-gallerier med gamla klumpiga balustrader lopp längs med de två inre sidorna av byggningen, och en dubbel rad av motsvarande klockor, som beskyddades mot vädret av ett litet brutet tak, hängde över dörren, som ledde in till skänk- och kafferummet.

Vid en högljudd ringning av en av klockorna visade sig en rask uppasserska på det övre galleriet, varifrån hon, sedan hon hade knackat på en av dörrarna och fått besked inifrån, ropade över balustraden:

»Sam!»

»Hallå!» svarade karlen med grå hatten.

»Numro tjugutvå vill ha sina stövlar.»

»Fråga numro tjugutvå om han vill ha dem strax eller vänta tills han får dem.»

»Se så, var inte stollig nu, Sam», sade flickan i inställsam ton. »Han måste strax ha sina stövlar.»

»Jo, ni är just trevlig att ha med på kalas, ni!» sade stövelputsaren. »Se bara på de här stövlarna — elva par stövlar och så en sko åt numro sex med träbenet. Smärtar mig att låta er vänta, sir, men jag ska strax komma till er.»

Och med dessa ord började karlen med den grå hatten att med förökad iver bearbeta en kragstövel.

Det ringde ännu en gång, och nu var det den ivriga värdinnan på Vita Hjorten, som visade sig uppe på galleriet på motsatta sidan.

»Sam!» ropade värdinnan. »Var är han, den sölkorven? Sam, då! Jaså, är du där! Varför svarar du inte?»

»Jag tyckte det var oschangtilt att svara me'n ni talte», svarade Sam buttert.

»Borsta genast de här skorna åt nr 17 och bär dem till det enskilda rummet numro fem i första våningen.»

Värdinnan kastade ett par fruntimmersskor ned på gården och skyndade bort.

»Numro fem!» sade Sam, i det han tog upp skorna och med en bit krita, som han tog ur fickan, antecknade deras bestämmelseort under sulorna. »Fruntimmersskor och enskilt rum! Hon har bestämt inte kommit med forvagnen.»

»Hon kom i morse», sade pigan, som ännu stod och lutade sig över balustraden uppe på galleriet, »med en herre i en hyrvagn, och det är han som vill ha sina stövlar och det är bäst att ni gör dem i ordning, det är alltsammans.»

»Varför sa' ni inte det förut?» frågade Sam med mycken förtrytelse och utsökte det omtalta paret stövlar bland dem framför honom. »Jag visste inte annat än att han var en av de vanliga tristyversherrarna. Enskilt rum! Och