ett fruntimmer till på köpet! Om det är det minsta bevänt med honom, så är han lika god som en riksdaler om da'n, utom ärendena.»
»Sporrad av denna livande tanke, borstade mr Samuel på med en så innerligt god vilja, att stövlarna och skorna efter få minuters förlopp stodo utanför dörren till nr 5.
»Stig in!» sade en karlröst till svar på Sams knackning på dörren.
Sam gjorde sin bästa bugning och närmade sig ett fruntimmer och en herre, som sutto vid frukostbordet. Sedan han omsorgsfullt satt herrns stövlar till höger och vänster åt hans fötter samt fruntimrets skor till höger och vänster åt henne, gick han baklänges mot dörren.
»Borstare!» sade herrn.
»Herre!» sade Sam och stängde dörren, men höll handen på vredet.
»Känner ni till — vad heter det nu igen? — Doktors Commons?»
»Ja, herre.»
»Var är det?»
»Vid S:t Pauls kyrkogård; lågt portvalv utåt gatan; en bokhandlare i ena hörnet, ett hotell i det andra, och i mitten två karlar, som ropa ut tillståndsbrev.»
Med dessa ord och sedan han hade dröjt ett ögonblick för att se om man annars ville honom någonting, gick Sam ut ur rummet.
»Halv tio — rätta tiden — åstad genast», sade herrn, vilken vi knappast behöva presentera såsom mr Jingle.
»Tiden? — till vad då?» sade jungfru-tanten koketterande.
»Tillståndsbrev, dyraste ängel — säger till åt klockarn — kallar er min i morgon», sade mr Jingle, i det han tryckte jungfru-tantens hand.
»Tillståndsbrev!» sade Rachel rodnande.
»Ja, tillståndsbrev», upprepade mr Jingle —
I en fart jag tillståndsbrevet löser,
Och som blixten är jag här igen!»
»Vad allt går raskt undan för er!» sade Rachel.
»Går! — ingenting i jämförelse med timmarne, dagarne, månaderna, åren, då vi blivit förenade. — Går! — De skola löpa — flyga — rusa — ångmaskin — tusen hästars kraft — intet i jämförelse med det.»
»Bli inte för länge borta», sade den gamla mön i öm ton, i det Jingle satte på sig sin tillknölade hatt.
»Länge borta från er? — Grymma förtrollerska!»
Och mr Jingle hoppade skämtsamt fram till jungfru-tanten, tryckte en kyss på hennes läppar och dansade ut ur rummet.
»Dyre man!» sade den gamla mön, då dörren tillslöts. efter honom.
»Lustig gammal flicka!» sade mr Jingle, i det han gick genom förstugan.
Det är smärtsamt att tänka på vårt släktes trolöshet, och vi vilja därför icke fasthålla tråden i mr Jingles betraktelser, medan han begav sig till Doctors Commons. Det torde vara tillräckligt för vårt syftemål att meddela, att han, sedan han undgått de snaror som utledas av de drakar med vita förkläden, vilka bevakade detta förtrollade ställe, lyckligt och väl anlände till generalvikariens kontor, där han förskaffade sig en högst smickrande skrivelse på pergament från ärkebiskopen i Canterbury till hans »trogne och älskelige Alfred Jingle och Rachel Wardle, vår hälsning», vilket mystiska dokument han omsorgsfullt gömde i sin ficka, varpå han trimferande återvände till Southwark.
Han var ännu på väg till Vita Hjorten, då två tjocka och en smal herre trädde in på gården och sågo sig om efter någon lämplig person, vilken de kunde göra några frågor. Mr Samuel Weller var i detta ögonblick tillfälligtvis sysselsatt med att borsta ett par guldkragade stövlar, vilka tillhörde en förpaktare, som efter Southwark—torgets besvärligheter vederkvickte sig med en liten frukost av två eller tre marker oxkött och en eller ett par buteljer porter, och till honom (Sam) gick den smale herrn direkt.
»Min vän», sade den smale herrn.
»Du hör helt säkert till dem som vilja ha goda råd för ingenting», tänkte Sam; »ty annars skulle du inte genast vara så vänskaplig»; men han svarade endast: »Nå, sir?»
»Min vän», sade den smale herrn med en inställsam hostning, »har ni många resande här för ögonblicket? Mycket att göra, vasa?»
»Åh ja, så där, sir», svarade Sam, »vi ämna inte göra bankrutt, men samla inte heller några rikedomar. Vi äta vår lamstek utan kapris och bry oss inte om pepparrot, bara vi få oxstek.»
»Ah», sade den lille mannen, »jag tror att ni är kvick, vasa?»
