Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Det var en högtidlighet — en värdighet — i mr Pickwicks sätt, som icke kunde motstås.

»Han är borta», sade mr Snodgrass.

»Borta!» ropade mr Pickwick. »Borta!»

»Borta!» upprepade mr Snodgrass.

»Var?» ropade mr Pickwick.

»Vi kunna endast gissa det, av den här skrivelsen», svarade mr Snoddgrass, i det han tog upp ett brev och lade det i sin väns hand. »I går på morgonen, då ett brev anlände från mr Wardle, varuti denne nämnde, att han på kvällen skulle vara hemma med er och systern, märkte vi att vår väns lynne, som under hela den föregående dagen hade varit dystert och melankoliskt, blev ännu värre. Kort därefter var han försvunnen. Vi sågo inte till honom på hela dagen, och på aftonen fingo vi det här brevet av stalldrängen på Kronan i Muggleton. Det hade lämnats i hans vård på morgonen, men med sträng tillsägelse att det inte akulle få avlämnas förrän på aftonen.»

Mr Pickwick öppnade brevet. Det var skrivet med hans väns stil och lydde sålunda:

Min bäste Pickwick!

Ni, min ädle vän, är vida höjd över många brister och svagheter, som vanliga människor icke kunna besegra. Ni vet icke vad det är att, i ett enda slag, bli övergiven av en älsklig och intagande varelse och falla offer för en skurks knep, vilken valde illslughetens grin under vänskapens mask. Jag hoppas, att ni aldrig måtte komma att veta det.

Varje brev till mig, adresserat till Läderbuteljen, Cobham, Kent, skall komma mig till handa — under antagande att jag ännu lever. Jag skyndar bort från åsynen av denna värld, som blivit mig förhatlig. Skulle jag skynda bort från den helt och hållet, så ömka mig — och förlåt mig. Livet, min bäste Pickwick, har blivit mig odrägligt. Levnadsmodet, som vi bära inom oss, liknar bärarens valk, på vilken de värdsliga sorgernas och bekymrens börda vilar, och då denna levnadslust sviker oss, är bördan för tung att bära. Vi sjunka under den. Ni kan säga Rachel — ack detta namn!

Tracy Tupman

»Vi måste genast lämna detta ställe», sade mr Pickwick, i det han vek ihop brevet. »Det passar inte att vi, under dylika förhållanden och efter vad som försiggått, stanna kvar här, och för övrigt måste vi söka upp vår vän.»

Med dessa ord gick han förut fram mot byggningen.

Han meddelade genast sin avsikt. Bönerna om att han skulle stanna kvar voro varma och bevekande, men mr Pickwick var orubblig. Det var affärer, sade han, som påkallade hans omedelbara avresa.

Den gamle prästen var närvarande.

»Ämnar ni verkligen ge er härifrån?» sade han, sedan han tagit mr Pickwick avsides.

Mr Pickwick förklarade, att detta var hans bestämda beslut.

»Tag då det här», sade den gamle herrn, »det är ett litet manuskript, som jag hoppats att få det nöjet att själv läsa för er, jag fann det bland kvarlåtenskaperna efter en avliden vän, som var läkare vid dårhuset här i grevskapet — bland en mängd papper, som jag hade fått rättighet att förstöra eller bevara allt efter eget behag. Jag kan knappast tro, att detta manuskript är äkta, ehuru det visserligen inte är skrivet med min väns handstil. Men antingen det är den verkliga produkten av en dåre eller grundat på någon olycklig varelses osammanhängande tal, vilket jag anser mera sannolikt, så läs det ändå och döm själv.»

Mr Pickwick tog emot manuskriptet och skildes från den välvilliga gamla herrn under många vänskaps- och aktningsbetygelser.

Svårare blev det att taga avsked av Manor Farms invånare, hos vilka de hade åtnjutit så mycken gästfrihet och vänskap. Mr Pickwick kysste de unga damerna — vi höllo på att säga, som om de varit hans döttrar; men som han möjligen inlade en smula mera värme däruti, duger väl knappast liknelsen — omfamnade farmodern med sonlig hjärtlighet och klappade pigornas rosiga kinder på det mest patriarkaliska, sätt, under det han lät mera substantiella uttryck för sin bevågenhet glida ner i deras händer. Ännu hjärtligare var och ännu längre räckte avskedet från den hederlige gamle värden och mr Trundle, och det var icke förrän mr Snodgrass hade blivit ropad åtskilliga gånger och slutligen trädde fram ur en mörk gång, kort därefter följd av Emilie (vars klara ögon sågo ovanligt dimmiga ut), som de tre vännerna voro i stånd att slita sig från sitt vänliga värdfolk.