Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


I Muggleton skaffade de sig en vagn till Rochester. Då de kommo fram dit, hade häftigheten i deras smärta lagt sig så mycket, att de voro i stånd att intaga en förträfflig tidig middag, och sedan de förfrågat sig om vägen, fortsatte de tre vännerna till fots sin färd till Cobham.

En särdeles angenäm promenad var det, ty det var en vacker eftermiddag i juni månad, och deras väg gick genom en tät, skuggrik skog, svalkad av den lätta vind, som sakta prasslade i löven, och upplivad av de på grenarna gungande fåglarnas sånger. De anlände nu till en öppen park med en gammal byggnad, som var uppförd i den gammalmodiga och pittoreska stil, som utmärkte drottning Elisabeths tidevarv. Långa alléer av ståtliga ekar och almar sträckte sig på båda sidor; stora hjordar av rådjur avbetade det friska gräset, och här och där ilade en hare över marken, med hastigheten hos de skuggor, som kastas av de lätta moln, vilka ila över ett soligt landskap, likt ett flyktigt andedrag av sommaren.

»Om detta», sade mr Pickwick, i det han såg sig omkring, »om detta vore den plats till vilken alla som lida av vår väns sjukdom samlade sig, så tror jag att deras gamla kärlek till denna världen mycket snart skulle återvända.

Denna åsikt delades både av mr Snodgrass och mr Winkle, och sedan de låtit visa sig till Läderbuteljen, en snygg och bekvämlig bykrog, trädde de trenne resande in och frågade genast efter en herre vid namn Tupman.

»Visa herrarna in i gästrummet, Tom», sade värdinnan.

En bastant bondpojke öppnade en dörr vid ändan av förstugan, och de tre vännerna trädde in i ett långt, lågt rum, möblerat med ett stort antal högkarmade, med läder överdragna stolar av fantastisk form och prytt med en mängd gamla porträtt och groft färglagda kopparstick av tämligen hög ålder. Vid övre ändan av rummet stod ett dukat bord, väl försett med stekt fågel, skinka, öl etc., och vid bordet satt mr Tupman, så mycket som möjligt olik en man som tagit farväl av världen.

Vid hans vänners inträde lade denne gentleman ifrån sig kniv och gaffel och gick dem till mötes med en vemodig uppsyn.

»Jag väntade icke att få se er här», sade han, i det han tryckte mr Pickwicks hand. »Det var bra vänligt!»

»Ah!» sade mr Pickwick, i det han satte sig ned och torkade den av promenaden framkallade svetten från sin panna.

»Sluta er middag och kom och gå ut med mig. Jag önskar tala med er allena.»

Mr Tupman gjorde så som han hade blivit ombedd, och sedan mr Pickwick hade förfriskat sig med en duktig klunk öl, väntade han till dess hans vän hade slutat. Middagen var snart expedierad, och de vandrade ut tillsammans.

Vid pass en halv timme kunde man se dem gå fram och tillbaka på kyrkogården, medan mr Pickwick var sysselsatt med att bekämpa sin väns beslut. Att upprepa hans skäl och grunder skulle icke tjäna till någonting; ty vilket språk skulle väl kunna meddela dem den energi och den kraft, som deras upphovsmans sätt meddelade dem! Antingen mr Tupman redan var trött på ensamheten eller han icke kunde motstå mästarens vältalighet, nog av, han gav med sig.

Det kunde vara honom detsamma, sade han, varest han framsläpade den sorgliga återstoden av sin tillvaro; och då hans vän satte ett så stort värde på hans sällskap, så var han villig att deltaga i dennes äventyr.

Mr Pickwick smålog; de tryckte varandras händer och gingo tillbaka till kamraterna.

Det var i detta ögonblick som mr Pickwick gjorde den odödliga upptäckt, som blev hans vänners stolthet och ett föremål för alla engelska och utländska fornforkares avund. De hade gått förbi värdshusporten och vandrat ett stycke nedåt byn, innan de märkte, att de hade gått för långt, och då de nu vände om, föllo mr Pickwicks ögon på en liten sönderbruten sten, som stod till hälften nere i jorden utanför en stugudörr. Han stannade.

»Det här var högst märkvärdigt!» sade mr Pickwick.

»Vad är det som är märkvärdigt?» frågade mr Tupman, som stirrade ivrigt på varje föremål i hans närhet, utom det rätta. »Vad i Herrans namn står på?»

Detta sista var ett utrop av okuvlig förvåning, föranlett av att han såg mr Pickwick, i sin entusiasm för upptäckter, ligga på knä framför den lilla stenen och börja att torka dammet av den med sin näsduk.

»Det är en inskription här!» sade mr Pickwick.

»Är det möjligt?» sade mr Tupman.

»Jag kan urskilja», fortfor mr Pickwick, i det han gnodde och torkade av alla krafter och stirrade ivrigt genom sina glasögon, »jag kan urskilja ett kors och ett B och ett T. Detta är någonting högst viktigt», fortfor mr Pickwick och sprang upp. »Det här är någon högst gammal inskrift,