Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Även den gamle vithårige fadern — vilken undfallenhet — vilken aktning — vilken innerlig vänskap — huru han dyrkade mig! Den gamle mannen hade en dotter, och de unga männen hade en syster, och alla voro de fattiga. Jag var rik, och då jag gifte mig med flickan, såg jag ett triumferande leende spela på hennes torftiga släktingars läppar, som om de tänkte på sin väl anlagda plan och sitt präktiga byte. Det var jag som hade skäl att le. Att le! Nej, att gapskratta och slita i mitt hår och rulla mig på marken med skrik av förtjusning. De tänkte föga, att de hade gift bort henne med en vansinnig.

»Men vänta. Om de hade vetat det, hade de då räddat henne? En systers lycka mot hennes mans penningar! Den lättaste fjäder, som jag blåser ut i luften, mot den muntra kedja, som pryder min kropp!

»I en sak bedrogs jag likväl trots all min slughet. Om jag icke hade varit vansinnig — ty, ehuru vi galna äro sluga nog, bliva vi dock stundom förda bakom ljuset — skulle jag ha vetat, att flickan hellre hade låtit sig läggas kall och stel i en mörk blykista än att bliva förd som en avundad brud till mitt rika, lysande hus. jag skulle ha vetat, att hennes hjärta var hos den svartögde yngling, vars namn jag en gång hade hört henne viska i sin oroliga sömn, och att hon hade blivit uppoffrad åt mig för att lindra den gamle vithårige mannens och de stolta brödernas fattigdom.

»Jag kan nu icke längre erinra mig gestalter eller ansikten; men jag vet, att flickan var vacker. Jag vet, att hon var det; ty under de klara, månljusa nätterna, då jag far upp ur min sömn, och allt är tyst omkring, ser jag en mager och avtärd gestalt med långt, svart hår, som böljar ned utför hennes rygg och icke röres av någon jordisk vind och med ögon, som fästa sina stela blickar på mig utan att någonsin blinka eller sluta sig, stå stilla och orörlig i en vrå av denna cell. Tyst! Blodet stelnar i mitt hjärta, i det jag nedskriver detta — denna gestalt är hennes; ansiktet är mycket blekt, och ögonen äro klara som glas; men jag känner dem väl.

»Under nära ett år såg jag detta ansikte bli allt blekare; under nära ett år såg jag tårarna smyga sig utför de sorgsna kinderna utan att jag någonsin visste orsaken. Slutligen kom jag likväl underfund med den. De kunde icke längre dölja den för mig. Hon hade aldrig tyckt om mig; jag hade heller aldrig trott, att hon gjorde det; hon föraktade mina penningar och hatade den glans, i vilken hon levde — detta hade jag icke väntat. Hon älskade en annan. Det hade jag aldrig tänkt på. Sällsamma känslor kommo över mig, och tankar, som blevo mig påtvungna av någon hemlig makt, virvlade runt omkring i min hjärna. Jag hatade icke henne, ehuru jag hatade den pojke hon ännu alltjämt begrät. Jag beklagade, ja, jag beklagade det olyckliga liv, vartill hennes kalla egennyttiga släktingar hade dömt henne. Jag visste, att hon icke kunde leva länge; men tanken på, att hon före sin död möjligen kunde giva liv åt någon olycklig varelse, som skulle fortplanta vansinnet på sin avkomma, bestämde mig. Jag beslöt att döda henne.

»Under många veckor tänkte jag på gift, sedan på dränkning och så på eld.

»Slutligen viskade de andar, som förr så ofta hade besökt mig, i mitt öra, att tiden var inne, och satte rakkniven i min hand. Jag grep fast om den, smög mig sakta upp ur min säng och lutade mig över min sovande hustru. Hennes ansikte doldes av hennes händer. Jag drog dem sakta åt sidan, och de sjönko ljudlöst ned på hennes bröst. Hon hade gråtit; ty spåren efter tårarna voro ännu våta på hennes kinder. Hennes ansikte var lugnt och milt, och mitt under det jag betraktade det, livade ett fridens leende hennes bleka drag. Jag lade sakta min hand på hennes axel. Hon ryckte till — det var endast en flyktig dröm. Jag lutade mig åter fram över henne. Hon skrek till och vaknade.

»En rörelse med min hand, och hon skulle aldrig mera ha givit ifrån sig något skrik eller något ljud. Men jag blev förskräckt och drog mig tillbaka. Hennes ögon stodo fästade på mina. Jag vet icke hur det kom sig, men de skrämde och förskräckte mig, och jag kuvades av dem. Hon steg upp ur sängen, ännu alltjämt blickande fast och oavvänt på mig. Jag skälvde; rakkniven var i min hand, men jag kunde icke röra mig. Hon närmade sig dörren. Då hon hade kommit strax intill den, vände hon sig om och tog sina ögon ifrån mig. Förtrollningen var bruten. Jag störtade fram och grep henne i armen. Uppgivande skrik på skrik, sjönk hon till golvet.

»Jag kunde nu ha dödat henne utan strid; men huset hade blivit uppväckt, och jag hörde steg i trappan. Jag gömde åter rakkniven i dess vanliga låda, öppnade dörren och ropade högt på hjälp.

»Man kom, lyfte upp henne och lade henne i sängen. Där låg hon flera timmar utan medvetande; men då livet,