Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sig åt dylika tankar, snoppade han åter ljuset och läste följande:

En vansinnigs manuskript.

»Ja! — en vansinnigs! Huru skulle icke detta ord för många år sedan ha genomborrat mitt hjärta! Huru skulle det icke ha uppväckt den fasa, som stundom plägade smyga sig över mig och jaga blodet sjudande och stickande genom mina ådror, till dess fruktans kalla dagg stod i stora droppar på min hud, och mina knän slog tillsammans av förskräckelse! Men nu tycker jag om det. Det är ett vackert namn. Visa mig den monark, vars i vrede rynkade panna någonsin fruktades så, som elden i en vansinnigs öga — vars rep och bila voro säkrare än en vansinnigs grepp, Ha, ha! Det ar någonting stort att vara galen! Att bli betraktad som ett vilt djur mellan järnstängerna — att skära tänder och tjuta under den långa, tysta natten till en tung kedjas muntra rassel — och att rulla och vältra sig i halmen av förtjusning över en så präktig musik. Hurra för dårhuset! Det är ett härligt ställe!

»Jag kommer ihåg den tid, då jag var rädd för att bli galen; då jag plägade störta upp ur min sömn och falla på mina knän och bedja, att jag måtte bliva förskonad för min släkts förbannelse; då jag rusade bort från åsynen av munterhet eller glädje för att dölja mig på något ensligt ställe och tillbringa de långsamma timmarna med att iakttaga verkningarna av den feber, som skulle förtära min hjärna. Jag visste, att vansinnet var sammanblandat med själva mitt blod, med märgen i mina ben; att en generation hade levat utan att denna pest hade visat sig ibland dem och att jag var den förste, hos vilken den skulle leva upp igen. Jag visste, att det måste så gå, och då jag kröp ihop i någon mörk vrå av ett med människor uppfyllt rum och såg folk viska till varandra och peka och vända sina ögon bort till mig, då visste jag, att de berättade varandra om den till vansinne dömde, och jag smög mig bort för att grubbla i enslighet.

»Så gick det i flera år, och långa, mycket långa voro dessa år. Nätterna här äro stundom långa, mycket —— mycket långa; men de voro ett intet i jamförelse med de sömnlösa nätter och förfärliga drömmar jag då hade. Jag ryser, då jag tänker tillbaka på dem. Stora, mörka gestalter med listiga, gäckande ansikten lurade i hörnen av rummet och lutade sig om natten över min säng för att narra mig till vanvett. De berättade mig med dämpad viskning, att golvet i det gamla hus, där min farfar dog, var fläckat av hans eget blod, som hans egen hand under rasande vansinne hade utgjutit. Jag stack fingrarna i öronen, men de skreko in i mitt huvud, så rummet skallrade därvid, att i en släktled före honom hade vanvettet slumrat, men att hans farfar hade levat i många år med händerna fastlästa vid golvet för att han icke skulle sönderslita sig själv. Jag visste att de sade sant — jag visste det endast alltför väl. Jag hade lurat ut det för flera år sedan, ehuru man hade sökt att dölja det för mig. Ha! ha! jag var dem för slug, trots att de ansågo mig för en galning.

»Slutligen kom det över mig, och jag undrade huru jag någonsin hade kunnat frukta det. Nu kunde jag vistas ute i världen och skratta och skrika som trots någon. Jag visste, att jag var vansinnig, men de icke ens misstänkte det. Huru njöt jag icke av det fina puts jag spelade dem, sedan de så länge hade gäckat och pekat finger åt mig, medan jag icke var galen men fruktade att en gång bliva det! Och huru jag brukade skratta av glädje, då jag var allena och tänkte på huru väl jag bevarade min hemlighet, och huru hastigt mina goda vänner skulle ha övergivit mig, om de hade känt till sanningen. Jag kunde ha skrikit av förtjusning, då jag spisade ensam med någon uppsluppen kamrat och tänkte på huru blek han skulle ha blivit och huru hastigt han skulle ha sprungit sin väg, om han hade vetat, att den goda vän, som satt strax bredvid honom och slipade en blänkande kniv, var en vansinnig med hela kraften och halva viljan till att stöta den i hans hjärta. Åh, det var ett muntert liv!

»Ägodelar tillföllo mig, rikedom strömmade in på mig, och jag överlämnade mig åt njutningar, som blevo tusen gånger större genom medvetandet av min väl bevarade hemlighet. Jag fick ett stort arv. Lagen, själva lagen med sina falkögon hade blivit förd bakom ljuset och hade överlämnat omtvistade tusental i en vansinnigs händer. Var voro nu de förnuftiga, skarpsinniga människors vett och förstånd? Var var nu skickligheten hos dessa lagkarlar, som speja så ivrigt efter en enda brist? Den vansinniges slughet hade överlistat dem alla.

»Jag hade penningar. Hur man fjäsade för mig! Jag slösade rikligt med dem. Huru jag blev prisad! Huru de där tre stolta, högmodiga bröderna ödmjukade sig för mig!