esq., bad att få fråga sin motståndare, den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall, om den där musiken spelade med hans samtycke, och då den välborne Samuel Slumkey vägrade att besvara denna fråga, skakade Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge, sin knutna hand under näsan på den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall, varpå denne senare, vars blod råkat i kokning, utmanade Horatio Fizkin, esq., till en strid på liv och död. Vid denna kränkning av alla ordningsregler och prejudikat, påbjöd mären en ny fantasi på klockan och förklarade, att han skulle kalla både Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge och den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall inför rätta och förplikta dem att hålla fred. Till följd av denna förfärliga förklaring lade sig de båda kandidaternas understödjare emellan, och sedan båda parternas vänner hade grälat parvis i tre kvarts timme, rörde Horatio Fizkin, esq., vid sin hatt för den välborne Samuel Slumkey, och den välborne Samuel Slumkey rörde därefter vid sin hatt för Horatio Fizkin, esq., och musiken tystnade, massan blev till en del lugnad, och Horatio Fizkin, esq., fick tillåtelse att fortsätta sitt tal.
Ehuru de båda kandidaternas tal i varje annat avseende voro olika, ägnade de likväl båda Eatanswills valmäns förtjänster och höga värde en vacker hyllning. Vardera uttalade såsom sin åsikt, att mera självständiga, mera upplysta, mera av allmänanda livade, mera högsinnade, mera oegennyttiga människor, än de, som hade lovat att rösta för honom, funnos icke på jorden; vardera fällde även några otydliga vinkar om sin misstanke, att motpartens valmän voro bekajade med vissa fula och ruskiga svagheter, som gjorde dem oskickliga till att uppfylla de viktiga plikter, som ålågo dem. Fizkin förklarade sig färdig att göra allt vad man önskade att han skulle göra. Slumkey sade, att han var fast besluten att icke göra annat än vad man önskade att han skulle göra. Båda sade, att Eatanswills handel, fabriker och välstånd ständigt skulle vara deras hjärtan dyrbarare än något annat jordiskt föremål, och vardera av dem såg sig i stånd att med den livligaste övertygelse förklara, att han vore den man som skulle komma att bli vald.
Det skred nu till uppsträckning av händer, och mären förklarade sig till fördel för den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall; men nu begärde Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge, skriftlig omröstning, som även företogs. Därpå voterades en tacksägelse till mären för hans skickliga ledning av valhandlingarna, för vilken tacksägelse mären pliktskyldigast tackade. Processionen ordnade sig nu åter, vagnarna rullade långsamt framåt genom människomassan, och dennas medlemmar skreko och hurrade efter dem, allt efter som deras känslor eller nycker ingåvo dem.
Under den skriftliga omröstningen befann sig staden hela tiden i en oavbruten, feberaktig spänning. Ett mycket litet antal valmän avgåvo sina röster först den allra sista dagen. De voro beräknande och betänksamma personer, som ännu icke hade blivit övertygade av någotdera partiets skäl och grunder, ehuru de ofta hade haft konferenser med dem. En timme före omröstningens slut utbad sig mr Perker äran av en hemlig sammankomst med dessa upplysta, dessa ädla, dessa sant patriotiska medborgare. Hans skäl och grunder voro korta, men tillfredsställande. De begåvo sig alla på en gång till valprotokollet, och då de hade förklarat på vilken de röstade, var den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall på samma gång förklarad för vald.
FJORTONDE KAPITLET
SOM INNEHÅLLER EN KORT BESKRIVNING AV DET I »PÅFÅGELN» SAMLADE SÄLLSKAPET SAMT EN HISTORIA, SOM BERÄTTAS AV EN HANDELSRESANDE
Det är en angenäm sak att från betraktelserna av den
politiska tillvarons liv och strid återvända till det enskilda
livets fridfulla lugn.
De flesta veta vad slags ställen gästrum på värdshus vanligen äro. Det i »Påfågeln» var icke i något väsentligt avseende olika mängden av dylika lokaler, det vill säga, det var ett stort rum med ett något naket utseende, vars bohag utan tvivel hade varit bättre då de voro mera nya, med ett stort bord i mitten och en mängd mindre dylika i hörnen, en vidlyftig samling av stolar av olika fasoner samt en gammal turkisk matta, som stod i ungefär samma förhållande till rummets storlek som ett fruntimmers näsduk till golvet i en skyllerkur. Väggarna voro prydda med ett par kartor, och diverse av väder och vind något skamfilade kavajer hängde och dinglade på en lång rad av pinnar borta
