Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Han har kysst dem allesammans!» skrek den entusiastiske lille herrn. Och under folkmassans dövande rop satte sig tåget i rörelse.

Huru eller på vad sätt det blandades tillsammans med det andra tåget, och huru det befriades från den därav uppstående förvirringen, är mera än vi kunna åtaga oss att beskriva, så mycket mera som mr Pickwicks hatt strax i början nedtrycktes över hans ögon, näsa och mun genom ett slag med en brun fanstång. Han beskriver huru han, då han fick se en skymt av skådeplatsen, fann sig omringad från alla sidor av förbittrade ansikten, ett ofantlig dammoln och en tät hop av stridande. Han skildrar vidare huru han blev stött ut ur vagnen av någon osynlig makt och kom att personligen deltaga i en knytnävsstrid, men med vilken, huru eller varför, är det honom omöjligt att säga. Därpå märkte han, att han trängdes upp för en trappa av de bakom honom varande personerna, och då han fick av sig sin hatt, fann han sig omgiven av sina vänner mittför vänstra sidan av valtribunen. Den högra var förbehållen åt det bruna partiet, och mitten åt mären och hans betjänte, av vilka en, den tjocke utroparen i Eatanswill, ringde med en ofantlig klocka för att påbjuda tystnad, medan mr Horatio Fizkin och den välborne Samuel Slumkey med handen på hjärtat och med utomordentlig vänlighet bugade sig för det upprörda hav av huvuden, som översvämmade den öppna platsen där framför, och varifrån uppsteg ett oväder av tjut, skrik och skrän, som skulle ha gjort en jordbävning all ära.

»Se där är Winkle!» sade mr Tupman och ryckte sin vän i armen.

»Var?» frågade mr Pickwick och satte på sig sina glasögon, vilka han lyckligtvis hittills hade låtit ligga i fickan.

»Där!» sade mr Tupman. »På taket till det där huset!»

Och ganska riktigt, uppe i en takränna av bly till ett hus med tegeltak sutto mr Winkle och mrs Pott mycket bekvämt på ett par stolar och viftade med sina näsdukar såsom tecken till igenkännande — en artighet, vilken mr Pickwick besvarade med att kyssa på fingret åt damen.

»Påbjud tystnad, Whiffin!» sade mären med en mot hans upphöjda ställning svarande majestätisk min.

Enligt denna befallning uppförde utroparen ännu en konsert med klockan, varpå en gentleman bland hopen ropade: »Färska skorpor här!» vilket framkallade ett nytt skratt.

»Mina herrar», sade mären i den ljudligaste ton, vartill han kunde tvinga sin röst, »mina herrar, medväljare i valdistriktet Eatanswill! Vi ha kommit tillsammans i dag i ändamål att välja en representant i stället för vår förra —»

Här avbröts mären av en stämma i hopen.

»Hurra för mären!» ropade denna röst. »Och måtte han aldrig överge spik- och gryt-affären, som han förtjänat sina pengar på!»

Denna hänsyftning på talarens borgerliga yrke mottogs med en storm av förtjusning, vilken i förening med ett klockackompanjemang gjorde det omöjligt att höra återstoden av hans tal, med undantag av slutmeningen, varuti han tackade församlingen för den tålmodiga uppmärksamhet, varmed den hade hört honom till slut — en tacksamhetsbetygelse, som framkallade ännu ett utbrott av munterhet för ungefär en fjärdedels timmes tid.

Därpå utbad sig en lång, mager herre med en mycket styv, vit halsduk, sedan han flera gånger av folkmassan blivit uppmanad att skicka hem en pojke för att höra efter om han inte hade glömt sitt målföre under huvudkudden, tillåtelse att nämna en duglig och lämplig person till att representera dem i parlamentet. Och då han hade sagt, att denne person var Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Logde, strax invid Eatanswill, började Fizkinarne till att klappa händerna, och Slumkeyiterna till att tjuta så länge och så högljutt, att både han och understödjaren gärna kunde ha sjungit komiska sånger i stället för att tala, utan att någon skulle ha kunnat höra det.

Därpå framställde sig Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge, strax invid Eatanswill, i avsikt att tala till valmännen; men han hade icke väl börjat därmed, förrän de av den välborne Samuel Slumkey hyrda musikanterna även började att spela med en kraft, i jämförelse varmed deras styrka på morgonen endast var en obetydlighet, till gengäld varför den bruna hopen bearbetade huvudena och ryggtavlorna på den blå hopen, varefter den blå hopen sökte att göra sig av med sina högst obehagliga grannar i den bruna hopen, och nu följde ett uppträde av knuffande och brottande, varåt vi icke kunna göra något mera än mären kunde, ehuru han utdelade stränga order åt tolv konstaplar att gripa huvudanstiftarna, vilka väl kunde belöpa sig till tvåhundrafemtio eller så omkring. Över allt detta oväsen blev Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge, och hans vänner allt mera förbittrade, till dess slutligen besagde Fizkin,