Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sådan besynnerlig tingest, att han icke kunde taga sina ögon ifrån den.

»“Nå”, sade Tom, i det han långsamt klädde av sig och under hela tiden stirrade på stolen, som med sitt gåtfulla utseende stod vid sidan av sängen, “aldrig har jag då sett maken till löjlig kurre. Högst besynnerligt!” sade Tom, som hade blivit tämligen vis av den varma punschen. “Högst besynnerligt!”

»Tom skakade på huvudet med ett uttryck av djupsinnig visdom och betraktade åter stolen, men då han inte kunde bli klok på den, gick han till sängs, höljde väl på sig och föll i sömn.

»Vid pass en halvtimme efteråt vaknade Tom med en ryckning upp ur en förvirrad dröm om långa karlar och glas med punsch, och det första föremål, som framställde sig för hans vaknande inbillning, var den underliga stolen.

»“Jag vill inte vidare se på den”, sade Tom för sig själv, i det han tryckte ihop sina ögonlock och sökte få sig att tro, att han hölle på att falla i sömn igen. Det hjälpte icke; idel underliga stolar dansade för hans ögon, slogo bakut med benen, hoppade bock över varandra och gjorde alla möjliga krumsprång.

»“Jag kan lika gärna se på en vanlig stol som på ett par, tre hela uppsättningar av inbillade stolar”, sade Tom och stack upp huvudet undan täcket. Där stod han ganska tydligt vid skenet av elden med samma gäckande utseende som förut.

»Tom stirrade på stolen, och medan han betraktade den, syntes plötsligt den mest utomordentliga förändring försiggå med densamma. Utskärningarna på ryggen antogo efter hand ett gammalt skrynkligt människoanletes drag och uttryck; damastkudden förvandlades till en gammalmodig väst med stora ficklock; de runda kulorna antogo formen av ett par fötter i röda klädestofflor, och hela stolen såg ut som en mycket ful, gammal man från förra århundradet med armarna i kors. Tom satte sig upprätt i sängen och gnuggade sina ögon för att förhärja bländverket. Nej, stolen var och förblev en ful, gammal herre, som, vad än mera var, blinkade åt Tom Smart.

»Tom var av naturen en överdådig, vild krabat, och nu hade han till på köpet fem glas punsch uti sig; han började därför, ehuru han studsade litet i början, att känna sig tämligen uppbragt, då han såg den gamle herrn blinka och skela åt honom med en så oförskämd min. Slutligen beslöt han att inte längre tåla det, och då det gamla ansiktet fortfor att blinka, sade Tom Smart i en mycket vred ton:

»“Vad tusan blinkar ni åt mig efter?”

»“Därför att det roar mig, Tom Smart”, sade stolen eller den gamle herrn eller vad man nu vill kalla honom. Han upphörde emellertid att blinka, då Tom talade, och började att grina och flina som en gammal utlevad apa.

»“Huru kan ni känna mitt namn, ni gamla nötknäppareansikte?” frågade Tom Smart, tämligen förbryllad, ehuru han icke låtsade om något.

»“Nånå”, Tom, sade den gamle herrn, “det där är inte det sätt varpå man talar till solid, spansk mahogny; ni skulle fördöme mig inte kunna behandla mig med mindre aktning, om jag bara vore fanerad.” — Då den gamle herrn sade detta, såg han så hetsig ut, att Tom började att bli rädd.

»“Det var inte min mening att visa er missaktning, sir”, sade Tom i en vida ödmjukare ton än den, i vilken han först hade talat.

»“Det är bra, det är bra”, sade den gamle kurren; “kanske inte — kanske inte. Tom —”

»“Sir —”

»“Jag vet allt om er, Tom, allt. Ni är mycket fattig, Tom.”

»“Ja, det är nog sant, sir”, sade Tom Smart; “men hur vet ni det?”

»“Ja, det kan vara detsamma”, sade den gamle herrn. “Ni tycker mycket om punsch, Tom.”

»Tom Smart ämnade just bedyra att han inte hade smakat en droppe sedan sin sista födelsedag; men i det hans ögon mötte den gamle herrns, såg denne så slipad ut, att Tom rodnade och teg.

»“Tom”, sade den gamle herrn, “änkan är en vacker kvinna, en särdeles vacker kvinna, inte sant, Tom?” Här kisade den gamle kurren med ögonen och lyfte upp ett av sina små smala ben och såg överhuvud taget så otäckt kärlig ut, att Tom rent av vämjdes vid det lättsinniga i hans beteende — helst vid en så framskriden ålder.

»“Jag är hennes förmyndare, Tom”, sade den gamle herrn.

»“Verkligen?” frågade Tom Smart.

»“Jag har känt hennes mor, Tom”, sade den gamle herrn, “och hennes mormor med. Hon tyckte mycket om mig — hon gjorde mig den här västen, Tom.”

»“Åh, gjorde hon?” sade Tom Smart.