»“Och de här skorna”, sade den gamle kurren, i det han lyfte en av de röda klädeshylsorna i vädret; “men tala inte om det, Tom. Jag ville ogärna att det skulle bli bekant att hon var så ömt fäst vid mig. Det kunde möjligen förorsaka obehag i familjen.”
»Då den gamle kanaljen sade detta, såg han så utomordentligt impertinent ut, att Tom, efter vad han sedan förklarade, skulle kunnat sätta sig på honom utan det ringaste samvetsagg.
»“Jag har i mina dagar varit en stor gunstling hos fruntimren, Tom”, sade den lättsinniga, gamla krabaten; “många hundra vackra kvinnor ha i timtal suttit i mitt knä. Vad säger du om det, din gök, vasa?”
»Men just som den gamle herrn skulle till att berätta en av sina ungdomsbedrifter, fick han ett så häftigt anfall av knakande, att han måste hålla upp.
»“Det där är just rätt åt dig, min gubbe lilla!” tänkte Tom Smart, men sade ingenting.
»“A”, sade den gamle göken, “jag lider mycket av det här nu. Jag blir gammal, Tom, och håller på att gå sönder i alla fogarna; och jag har måst låta operera mig — måst sätta in ett litet stycke i min rygg — och det var en svår prövning, Tom.”
»“Ja, det vill jag nog tro, sir”, sade Tom Smart.
»“Men det hör nu inte hit”, sade den gamle herrn. “Jag vill att du ska gifta dig med änkan, Tom.”
»“Jag, sir?” sade Tom.
»“Ja, just du”, sade den gamle herrn.
»“Gud signe edra ärevördiga lockar”, sade Tom (han hade några få tagelstrån kvar), “Gud signe edra ärevördiga lockar, hon vill inte ha mig.” Och Tom suckade ovillkorligt i det han tänkte på skänkrummet.
»“Vill hon inte?” sade den gamle herrn i fast ton.
»“Nej, nej”, sade Tom, “det är en annan på tapeten. En lång karl — en fördömt lång karl — med svarta polisonger.”
»“Tom”, sade den gamle herrn, “hon kommer aldrig att ta honom.”
»“Gör hon inte?” sade Tom. “I fall ni vore nere i skänkrummet, min gamle herre, så skulle ni kväda en annan visa.”
»“Åh, prat!” sade den gamle herrn. “Det där känner jag nog till.”
»“Vilket?”
»“Kyssandet bakom dörrarna och allt det där, Tom”, sade den gamle herrn.
»“Ni måste allt ha sett åtskilliga lustiga saker”, sade Tom med en frågande blick.
»“Jo, det kan du lita på, Tom”, svarade den gamle mannen med en mycket komplicerad blinkning. “Jag är den sista av min familj, Tom”, sade den gamle herrn med en melankolisk suck.
»“Var familjen talrik?” frågade Tom Smart.
»“Vi voro tolv till antalet, Tom, så vackra, rakryggiga gossar, som man någonsin kunde önska att se”, sade den gamle herrn. “Intet av dessa nymodiga missfoster, utan alla med armar och med en polityr, som, ehuru jag inte borde berömma oss själva, skulle ha glatt ditt hjärta att skåda.”
»“Och vad har då blivit av de andra, sir?” frågade Tom Smart.
»Den gamle herrn förde sin armbåge upp till sitt öga i det han svarade:
»“Borta, Tom, borta! Vi hade en sträng tjänst, Tom, och de hade inte alla min hälsa. De fingo gikt i armar och ben och kommo i kök och andra hospital, och en av dem förlorade rent av förståndet av lång tjänst och dålig behandling; han blev så skral, att han rent av måste brännas. Bra ohyggligt, Tom!”
»“Förfärligt!” sade Tom Smart.
»Den gamle mannen teg ett ögonblick, synbarligen kämpande med sin sinnesrörelse, och därpå fortfor han:
»“Men jag går ifrån saken, Tom. Den där långa karlen, Tom, är en lumpen äventyrare. I samma ögonblick han bleve gift med henne, skulle han sälja allt bohaget och rymma sin väg. Vad skulle följden bli? Hon skulle bli övergiven och ruinerad, och jag finge min död av snuva i någon salubod.”
»“Ja, men —”
»“Avbryt mig inte”, sade den gamle herrn. “Om dig, Tom, hyser jag en helt annan tanke; ty jag vet ganska väl, att när du en gång slagit dig ned i ett värdshus, skall du inte lämna det så länge det finns någonting att dricka inom dess väggar.”
»“Jag är er mycket förbunden för er goda tanke om mig”, sade Tom Smart.
»“Därför ska du ha henne, och inte han”, tog den gamle herrn åter till orda i en myndig ton.
