FEMTONDE KAPITLET.
VARUTI MEDDELAS EN TROGEN SKILDRING AV TVÅ UTMÄRKTA PERSONLIGHETER SAMT EN NOGGRANN BESKRIVNING PÅ EN OFFENTLIG FRUKOST I DERAS VILLA OCH PARK, VILKEN OFFENTLIGA FRUKOST LEDER TILL IGENKÄNNANDE AV EN GAMMAL BEKANT OCH TILL BÖRJAN AV ETT NYTT KAPITEL.
Mr Pickwicks samvete hade gjort honom några små
samvetsförebråelser för det han under den sista tiden hade
försummat sina vänner i Påfågeln, och han stod just i
begrepp att gå ut för att söka upp dem den tredje morgonen
efter valet, då hans trogne kammartjänare kom och lämnade
honom ett visitkort, varpå följande inskrift var graverad:
MRS LEO HUNTER
Grottan. Eatanswill.
»Han vill tala med er och ingen annan, som Fans privatsikter sa' när han hämta' doktor Faust», svarade mr Weller.
»Han? Är det då en herre?» frågade mr Pickwick.
»Åtminstone en mycket god efterhärmning av en om inte annat», svarade mr Weller.
—»Men det är ju ett fruntimmerskort!» sade mr Pickwick.
»Har emellertid fått det av en herre», svarade Sam, »och han står och väntar nere i salen; säger, att han hellre vill vänta hela da'n, än att inte få se er.»
Då mr Pickwick erfor detta beslut, gick han ned i salen, varest satt en allvarlig man, som vid hans inträde rusade upp och yttrade med en min av djup vördnad:
»Mr Pickwick förmodar jag?»
»Alldeles riktigt.»
»Visa mig den äran, sir, att låta mig få trycka er hand — tillåt mig, sir, att få skaka den», sade den allvarlige mannen.
»Med största nöje», sade mr Pickwick.
Den främmande skakade den framräckta handen och fortfor:
»Ert rykte har nått våra öron. Bullret av er antikvatiska upptäckt har gjort ett djupt intryck på mrs Leo Hunter — min hustru, sir; jag är mr Leo Hunter —» här stannade den främmande, som om han väntade, att mr Pickwick skulle överväldigas av denna upptäckt; men då han såg att han förblev fullkomligt lugn, fortfor han:
»Min hustru, sir, mrs Leo Hunter, är stolt över att bland sina bekanta räkna envar, som gjort sig berömd genom sina verk och sina talanger. Tillåt mig, sir, att på ett i ögonen fallande ställe på listan sätta namnen på mr Pickwick och hans medbröder, ledamöterna av den klubb, som bär hans namn.
»Det skall bli mig ett utomordentligt stort nöje att göra en sådan dams bekantskap, sir», svarade mr Pickwick.
»Ni skall göra den», sade den allvarlige mannen. »I morgon förmiddag, sir, giva vi en offentlig frukost — en féte champétre — för en stor del av dem som gjort sig berömda genom sina verk och sina talanger. Unna mrs Leo Hunter, sir, den glädjen att se er i “grottan”.»
»Med största nöje», svarade mr Pickwick.
»Mrs Hunter ger många sådana frukostar, sir», fortfor den nya bekantskapen. »“Förnuftets fester, själens flöden”, såsom en person, vilken skrev en sonett till mrs Leo Hunter i anledning av hennes frukostar, lika känsligt som originellt uttryckte sig.»
»Var även han berömd för sina verk och sina talanger?» frågade mr Pickwick.
»Ja, det var han, sir», svarade den allvarlige mannen; »det äro alla mrs Leo Hunters bekanta; hon sätter sin ärelystnad uti att inte ha några andra, sir.»
»En mycket ädel ärelystnad!» sade mr Pickwick.
»Då jag underrättar mrs Leo Hunter om att denna anmärkning kommit från edra läppar, sir, skall hon sannerligen bli stolt», sade den allvarlige mannen. »Ni har en herre i ert följe, sir, vilken, såvitt jag vet, har författat några täcka smådikter.»
»Min vän, mr Snodgrass, har mycket sinne för poesi», svarade mr Pickwick.
»Det har mrs Leo Hunters också, sir. Hon svärmar för poesien, sir. Hon tillber den; jag kan säga, att hela hennes ande och själ smälta tillsammans med den. Hon har själv diktat några vackra stycken. Ni har kanske sett hennes “Ode till en döende groda”, sir?»
»Det kan jag inte påminna mig», sade mr Pickwick.
»Det förvånar mig, sir», sade mr Leo Hunter. »Den
