Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»“Om”, sade Tom Smart med en illparig blick ur högra ögonvrån, “om —”

»“Nåja”, sade änkan och skrattade denna gång högt, “ jag gifter mig, hoppas jag att få en så god man som den ni önskar mig.”

»“Till exempel Jinkins!” sade Tom.

»“Åh, bevars, sir!” utbrast änkan.

»“Se så, säg inte mig det”, sade Tom. “Jag känner honom.”

»“Jag är säker om att ingen, som känner honom, vet någonting dåligt om honom”, sade änkan, i det hon knyckte på nacken åt det uttryck som Tom hade använt.

»“Hm!” sade Tom Smart.

»Änkan fann nu att det var hög tid på att gråta och tog därför fram sin näsduk och frågade Tom, om han ville såra henne, om han tyckte att det passade en gentleman att tala illa om en annan gentleman på hans bak, och varför han, om han hade någonting att säga, inte såsom en man sade det till mannen själv, i stället för att så där skrämma ett stackars svagt fruntimmer etc.

»“Jag ska tids nog säga honom det”, sade Tom; “men jag ville bara att ni först skulle höra det.”

»“Vad är det då?” frågade änkan och såg Tom forskande in i ansiktet.

»“Det ska förvåna er”, sade Tom och stack handen i fickan.

»“I fall det är, att han inte har några penningar”, sade änkan, “så vet jag det redan, och ni behöver inte göra er besvär.”

»“Åh, prat, vad betyder det?” sade Tom Smart. “Jag är själv utan penningar. Nej, det är inte det.”

»“Nå, men Herre Gud, vad är det då?” utbrast den stackars änkan.

»“Bliv inte förskräckt!” sade Tom Smart, varpå han långsamt tog upp brevet och öppnade det. “Ni ger er väl inte till att skrika?” sade Tom tveksamt.

»“Nej, nej!” sade änkan häftigt.

»“Och ni springer inte heller ut och grälar på honom?” sade Tom. “Allt det där ska jag göra i ert ställe; det är bäst att ni inte anstränger er.”

»“Det är bra, det är bra”, sade änkan. “Visa mig bara brevet!”

»“Det ska jag”, sade Tom Smart och lade med dessa ord brevet i änkans händer.

»Mina herrar, jag har hört min onkel säga, att Tom Smart sade, att änkans jämmer vid denna upptäckt kunde ha rört ett hjärta av sten. Tom hade ett mycket ömt hjärta, och det genomträngdes därav ända in i desss innersta fibrer. Änkan vaggade fram och tillbaka på stolen och vred sina händer.

»“Ack, de falska, nedriga karlarna!” sade änkan.

»“Ja, det är förskräckligt, min bästa fru; men lugna er!” sade Tom Smart.

»“Ack, jag kan inte lugna mig!” ropade änkan. “Jag finner aldrig någon som jag kan älska så högt!”

»“Jo, det gör ni, dyra själ!” sade Tom Smart och utgöt en störtskur av de allra största tårar av medlidande med änkans olycka. Tom Smart hade i fullheten av sitt medlidande lagt sin arm omkring änkans liv; och änkan hade i sin lidelsefulla sorg fattat Toms hand. Hon såg upp i Toms ansikte och log genom sina tårar. Tom såg ned på henne och log genom sina.

»Jag har aldrig fått veta, mina herrar, huruvida Tom i detta ögonblick kysste änkan eller inte. Han brukade visserligen säga till min onkel, att han inte gjorde det, men jag hyser likväl ett visst tvivel därom. Oss emellan sagt, mina herrar, så tror jag nästan, att han gjorde det.

»I alla händelser körde Tom en halvtimme därefter den långe karlen på porten och gifte sig en månad senare med änkan. Och han fortfor att åka omkring i landet med den lerfärgade giggen med de röda hjulen och det snabbfotade fuxstoet, till dess han många år därefter reste till Frankrike med sin hustru; och sedan blev det gamla huset nedrivet.»

Asterisk.svg

»Tillåt mig fråga», sade den nyfikne gamle herrn, »vad blev det av stolen?»

»Ja», svarade den enögde handelsresanden, »man lade visserligen märke till att den knarrade starkt på bröllopsdagen; men Tom Smart kunde inte säga med visshet, om det var av glädje eller av kroppssvaghet, ehuru han antog att det var av den sistnämnda anledningen; ty den talade aldrig sedan.»