Sida:Poetiske Dikter-1713.djvu/22

Så wäl de underwärck och stora hemligheter/
Det gamla Testament med Mosen och Propheter
Omtalat/ lik som och det nya Gudz förbund/
Bygt på Apostlars samt Evangelisters grund.
Upå sit bröst och barm bär hon den Helge Anda
Den / hwad hon skrifwa skal sielf henne för tilhanda/
Och derför’ trampar hon föraktligt under fot
Den wederstyglighet som hedna hopen trot.
Med tiden/ den så när wid hennes sida blifwer
Och stadigt håller i de dyra ord hon skrifwer/
Förstås/ at HErren Gud sit löfte hålla wil/
Och låta henne nå det mål hon syfftar til.
At hennes dagars längd skal aldrig återwända/
Ey hedendomen lik/ som kastat öfwerända
För Arken ligger kull/ ty hwad ey grundat är
På HErran och hans ord/ står fall och afgrund när.
Ey annorlunda sen med Juda folket hände/
De blefe hit och dit förströdde och försände/
För deras otro skul/ den så tog öfwerhand/
At HErrans tempel sielf blef satt i liusan brand.
Som här för ögon ses/ då återwände Lagen/
Hwad fordom skugga war/ är mera liust än dagen;
Men ära ware dig Tre-enig store Gud
Som din församling halp af denna träldom ut/
Som gaf oss i din Son dig rätt at kunna dyrka
Ach wärdes denne tro med andans tilhiälp styrka/
Lät alt hwad swärma wil bli ewigt lyst i bann/
Och bibehålt hos oss en Gudztienst ren och sann/
Den står här qwinfolks kläd/ på bröst och hierta prålar/
Rätfärdighetens Sol med sina himmels strålar;
J högra handen bär hon/ jämt et spegelglas
Ey utan fulla skäl en skära den som hwass.
Ty skal wår Christna tro och Gudztienst Gud behaga
Då bör wår wandel först rätt föras under aga/