Sida:Poetiske Dikter-1713.djvu/53

Hwar wid han/ allestäds uti den största fara/
Bland sina tropper/ främst i spetzen welat wara/
    Dem med otroligt mod han så försicktigt fört/
    At han en seger fåt/ hwars makan/ ingen hört.

Och at gemene man/ ei ensam alt betaler/
Är Czarens högmod stäkt/ i nie Generaler,
    Som därutinnan dock ei sämsta lykkan ha/
    At sådan Hiälte/ dem til fånga welat ta.

Dock det är litet än/ kom Hiältar all i hopa/
Om hwilka Romare/ om hwilka Greker ropa/
    J med/ dem werlden än half-guda titel ger/
    Sen hijt och hållen Ehr/ ei half så stora mer.

Se midt i det hans Siäl af rätsint wrede brinner/
Och bäst i det hans arm/ så många tusen winner/
    Så winner han sig sielf/ när de om lifwet be;
    Som ingen undan-flykt och döden för sig se.

Han räds ei mer/ en hop som nåde tigga/ släppa/
Än han behiärtat är/ dem tuckta/ när de skräppa/
    Ty mild- och tapperhet/ et olikt dygde-par/
    Uti hans stora Siäl en lika andel har.

Twå Dygder sannerlig/ som skiljes åt så wida/
Som Norre Polen skils/ ifrån den södras sida/
    Och tror iag werlden mins et makan hiärta knapt/
    Som i et ögnablick/ har rum för bägge haft.

Hwad större förmån/ kan en werldslig Konung äga/
Däraf en stor Monark kan kommas rätt til wäga?
    Än den/ som grundat är på desse stykken tre/
    En Konglig börd/ sann Dygd/ en Lykka med beske/

Af denne förmån/ är wår Konung CARL i Norden/
Så widt och bredt bekant/ så oförliklig/ worden/
    Hans wänner sittia trygt/ hwar owän står förskräkt/
    Och hela werldens kretz/ utaf förundran/ wäkt.