( 41 )
ÄR frihet sådan skatt som owärderlig skattas /
Wid den man ingen ting i werlden likna wet /
Förutan hwilken oss wår hela wälfärd fattas /
All sälhet usel är och sielfwa lifwet ledt;
Kan det et ädelt mod fulkomligt nöje gifwa /
At råda om sig sielf / at altid lefwa fri /
Hwad infall har då den hur wil man den beskrifwa /
Som under wåldsamt twång sig stadigt önskar bli;
Den för sin liufwa ro en hårdan träldom wäljer /
Den mer än willigt sig i band och bojor ger /
Med et odrägeligt ok bå' krop och sinnen qwällier /
Och gläds för det han sielf sig ikke äger mer.
Dock må man som mig tyks för mera sälsamt / hålla /
När man den saken rätt sig til gemöte för /
Som skul et nakot barn / en blinder gåsse wålla /
At en som ögon har ei bättre byte gör.
Skull Astrild wärka slikt ell i förmågan hafwa?
Det ser förwirrat ut och faller swårt at tro /
Lel måste stora Män hans fotspår eftertrafwa /
Hans träldom wefwas i och lefwa utan ro.
Så året / kärlek är den wårt förnuft förleda /
Wårt sinne bära kan / som med et söt förgift /
En skadlig sömn-drick / lärt för en och an bereda /
Ja mången / alt för bråt / förhulpit til sin grift.
Han mästrar wårt förstånd och kan oss så förbistra /
At mellan ondt och godt man ingen skildnat ser;
Han tänder i wårt bröst en liten tindrand gnistra /
På den man ingen ting i början acktning ger /
Dock wäxer den med hast til en förfärlig låga /
Tils hiärtat öfwer alt beklagligt står i brand /
Då gillas inga skäl / då käns til ingen plåga /
Den ädla frihet dör och saknas ingen grand.
Så sker det; huru grant en Fogel limet känner /
Där i hans fria fot så lätlig fastna kan /
