( 42 )
Fast Myggan liuset ser i hwilket hon sig bränner /
Lel wåga de sig dit hwar ödes efter an
Så går det här och til: man wet at Astrild banar
En brant och farlig wäg den mer än spegel hal.
Där mången icke förr / än i fördärfwet stanar /
Lel ställa de sig in at ha sin wälfärd fal.
Men ädla frihet du / hwar skal dit tilhåld blifwa /
Nu sen den blinda skalck har så stort wälde fåt /
At han dig dristigt kan från dina gräntzer drifwa
Där du til mångens frögd en långan tid har rådt?
Du som så ädel är skull' du til fota falla?
Det rimar sig ej rätt / det är et missförstånd.
Skull kärleks sötman så förwandlat bli i galla /
Den eljest i sig sjelf så liuflig wara månd'?
Mån kärlek den så liuft i wåra öron klingar /
Hwars angenäma namn de fäg'ste Siälar rör /
Hwars söta minne oss en lust tilhanda bringar /
En lust / dens like man ej annorstädes spör?
Skul den (jag tror det ej) med sådan hårdhet fara
Och störta i fördärf den honom liter til?
Ack säi war wore wi om han ei skulle wara.
Nei / kärlek gör det ei / man säje hwad man wil /
Fast afwund ond af art bemödar sig at swärta
Den himmel-rena eld som i wår siäl blef sänkt.
Med första droppan blod inflöt uti wårt hiärta
En ren och helig drift / den missbruk sedan wrängd
Ja kärlek / ja / du äst af himmelsk ätt och stämma.
En öwerjordisk skatt blef oss med dig förärd /
Ditt himmel höga lof står intet til at hämma
Den dig ei wyrda wet den är dig ikke wärd
Du klara liffens Sol / du söta Nectar-källa /
Naturens äldste barn / du som den första sten
Til werldens byggning lagd / dig bör ännu beställa;
Så framt des wälgång ei skal lida något meen;
