Här är en sådan Lek, som Sinn’ och Syn förnöijer; Och tanckarna til alt, hwad Låfligt heter, böijer, En Lek, af hwilken man helt rönligt weta får, Hur Språkens wetenskap och Sinnens gåfwor flera, Hwar af en part hos oß onyttig syßla giöra, Wårt Ädla Qwinno-Kön, så öfwer zierligt står. Och hwem kan alt hwad här förträfligt fins, beskrifwa, Det lär i allan tid ju obeskrifligt blifwa, Och rycket öfwergå, ehuru stort det är: Men hwar med wil då Jag min dristighet förswara, Som sina gräntzor sig har wågat öfwerfara, Och med en olärd Dikt Ehr wara til beswär; Mig hade bättre bordt det Höga Samqwäm prisa Ell’ ock med tiagnde min wördnad mot dem wisa, Och lemna des beröm åt någon Höglärd Man; Men alt för fåfäng sorg, när Jag mig rätt besinner Och saken öfwerser, Jag mehr än klart befinner, At wärcket i sig sielf sig bäst berömma kan. Dock lär Ehr Höga Dygd likwäl min ursäckt giöra, At Jag mig understådt min swaga Penna röra, Ty wiljan altid bör för wärcket tagas an; Fast hon sitt ringa wett här med tilkänna gifwit, Och icke som sig bordt, om detta wärcket skrifwit, Har hon dock större rätt där til än någon man.
✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤
Skyldig och Wälment Nyåhrs Lyck-Önskan/ Til Den Högwälborna Fröken Fröken EMERENTIA von DÜBEN, ANNO 1721.
