Hon är den Högstas Bild, Naturens Mäster-Stycke, All Deijlighets begrep, ett owärderligt Smycke Af Himlens milda Hand beredd och sammansatt; Wil hon en endast gång de skiöna Ögon wända Kan deras stråhlars krafft i Siälar lågor tända, Kort, hon är Himlens Skänck, och Jordens största skatt. Men det är litet än; utwärtes Skiönhets stycker Är toma Mußelskahl, dem ingen Pärla smycker, Är stenar utan glants och Rosor utan Lucht; En Deijlig skapad Kropp med wishet samman-parad, J hwilken Skiönhet blir af sinrikhet förklarad, Och Kroppsens fägring öks af Siälens dygd och tucht; Hwem kan, hwar wid en slik med skiäl bör liknas, finna, Och säija, om hon mehr är Engel ell’ Gudinna, Hälst när hon hög af Stånd, til Bloden Ädel är, Hwad Dygden wärcka kan i höga Bröst och Siälar Är mehr, än uppenbart, ty rycktets mun förmälar, At inga tiders tid det nånsin glömma lär. Hwad Rom i många åhr för owärderligt acktat, Och Franck-Riks hetzighet som makalöst betracktat, Har i wår kalla Nord sin fulla Glantz tilnådt: Dock må de billigt sig til högsta Ähra räkna, Och in wid Månans Rand til ewigt minne teckna At Fruen-Timber war, som dem har öfwergått. O Ädla Dygde-Skar! o Sällskap utan like! Ehrt höga Samfund är Fullkomlighetens Rike, All Skiönhets Skåde-Plats, och Angenämhets Bo, Här syns Natur och Konst som med hwar annan strida, At ingendera sig wil öfwerwunnen lida Och större wishet här än på Parnassen gro. Ehr makalösa Lek, om den en Lek får heta, Dock om man nogare wil saken efterleta, Så skiöns här grannelig Ehrt Himla-Höga wett; Ty Dygden den wår håg ei utan möda fattar, Och för en amper rätt, för tyngd och börda skattar, Blir genom Lek och Spel oß Liuflig söt och lätt.
