Besinna det! och wet, at den sig sönderklöser; Som skriker öfwer hof; med ack och Tårar slöser, Från dagen stänger sig och sliter håren ut, Är werklig ynkan wärd, men wil hon enkom tänka, At hon med alt det här, giör fyllest för en Änka, Si då bedrar hon sig, nei, nei där är en knut; Så framt hon icke har beslutit i sitt sinne, På nytt at wigas wid den döda Mannens minne.
Du west at alla Män slik tanka ei förtiena; Men Palmträdz-Änkan har fördenskull pris bland Träna Som säi’s at twina bort när Palmen är sin kos, En Qwinna lika så, som föhr en Man til Jorden, Som allmänt är berömbd, och allmänt saknad worden, Den hon haft heder af, och goda dagar hos, Den Änkan, tyckes mig, som ägt och mister detta, Och styckwis icke dör, är aldrig af de rätta.
Jag menar ei, at hon skal sitta dumm och dufwen, Förtwiflat ställa sig, och låta ledt som ufwen, För Folck och liuset sky, och handlöst släppa alt, Ach nei, ty der med blir ei annat bracht til wäga, Än det för hwilket wi gemenlig skyllas pläga, At nemlig wårt förnuft är slög-smidt, swagt och kalt. Det är alt nog för oß, at frögd och fägnadt borta, Med teep och wanhopp skier oß mer ändå til korta.
Oß Qwinfolk liknar man på många sätt wid Månan, Kom lät oß på en stund oß til exempel lånan, Och på hans mörka hy med lärsamt öga se, När honom jordens kropp för Solen undanstänger Och lik en Änka, från sin förra förmon, tränger Då stannar han ei af, ell’ wrider sig på sne, Men håller lika fullt sin förra wandrings wana, Och följer oförryckt sin styrsel-Engels bana.
Den afbild paßar sig ei illa på en Änka Som med sitt hufwud ser så lius som lust försänka,
