Hon bör, som Månan giör, sin sorg tilkänna ge, Doch icke mer än Han ifrån sin zirkel flytta, Ei lemna vtur acht sin och de sinas nytta, Ei tröttas wid den wård och omsorg hon bör te För sig, sitt Hus och Barn, och för sin arma Nästa, Ja när så tränger om, för det gemena bästa.
Doch bör hon aldramäst sig troget ombemöda, At glömskan ingen ting får rå om hennes döda, Ty hennes plicht består förnemlig der uti, Först, at hon hos sig sielf hans minne wyrdsamt gömmer, Och hwad han lofwärt giort, så godt hon kan, berömmer, Men om hon mer förmår, ei der wid låter bli; Ty ächta trohet bör än lefwa efter döden, Och hålla outsläckt den rena kiärleks glöden.
På tre gång tusen åhr, kan ske de äro flera, Har man ei fyllest hint den Änkans namn wärdera, Som Österlanden, mäst af Jaspis och Porphyr, Af Marmor, och Metall, och Ädelstenar tömde, På det hon wärdigt nog sin döda Maka giömde; Åt den hon bygt en graf, så makalös som dyr, På slutet blef hon dock som twiksam om deß wärde, Och för den twikan skull, hon askan Hans förtärde.
Med makan kostsamt werk sin tid och sorg fördrifwa, Lär hädanefter wäl som här tils ogiordt blifwa, Men dygden, hwilken sielf modellet kastat ut, Och kiärlek, den där wid af oförfalskat hetta, Som tidast, fått i kapp med Byggningsmännen swetta, På bygna’n upsicht haft, och ändtlig bragt til slut, De begge, torde ju än någon utwäg weta, At biuda döden tråß, och glömskan småförtreta.
Biud du man til och skrif, jag wet du har så ämnat, Ty den dig efter sig i sorgen ensam lämnat;
