Hoppa till innehållet

Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Alt det, som oliud, kif och trätor kom åstad, Alt det, som minsta smak af egennyttan hade, Alt hwad på någons bak man wrångt ell’ awigt sade, War honom mera ledt än wärsta malört spad; Ho Kroppen såleds kan med dygder utstoffera, Den måst en Gudlig Siäl där inne härbergera.

Och detta syntes wäl som nogast på det sista, Då alt som är förstält, begynner färgan mista, Här kändes intet ondt, här spordes ingen skräck, Ei något lönligt agg hans samwets ro förstörde, Hans sinnen ingen ting af alt hwad jordiskt rörde, Hans Kropp war utan wärck, förståndet utan bräck, Tils i en rolig sömn hans sidsta stund förnöttes, Och, snart sagt, Döden sielf, med wänlig upsyn möttes.

Mitt hierta tål du än de mörka sorgetankar? Hans Siäl har frögd hos GUD, och du går här och stankar, Tycks dig at du giör rätt at önska’n hit igen? Ach lyd förnuftet åt! hwad är det som dig sårar? Hwij grämer du dig så, hwad gagna dina tårar? Tijg käre; innan kort så får du råka den, Den du så trängtar til, hwi wilt du dig då grufwa? Du west hur när det är; ty du äst ingen Duwa.