Har sådant mer än nog på många sätt förskylt, Du må hans goda låf, så långt du hinner, föra, Jag wet at ingen lär dig sådant stridigt giöra, Det har här hemma wäxt och flera Länder fyllt; Det har, at säija sant, sig redan sträckt så wida, At af förgätenhet det föga meen kan lida.
Så länge Swerge lär med rätt Tre Cronor föra, Och onäpst, ingen lär wid samma rätt få röra, Så länge skiäl der til af gamla Mynten fås, Historien sig lius hos mynten måste söka Och dem förutan, tidt i mörkret nödgas stöka, Så länge Mynt är til, och Mynte-sorter slås; Så länge lär dens namn i Swerge hedrad wara, Som först der sökte fram de gamla Mynten rara.
Hur han dem sen på nytt, så glants som wärde gifwit, Dem sankat, ritat af, utstuckit och beskrifwit Med mer än konstig hand, med mer än trägen flit, Ha’ de, som fått förstånd om slika werck at dömma, Här hemma nog, än mer där vte sökt berömma, Ja sökt på alla sätt at honom sielf få dit, Där ute, där de wäl med wåra Konster tiga, Så framt de dem ei se til högsta graden stiga.
Det war hos hans Person en gåfwa af Naturen, Han, som man säija plär, war där til skapt och skuren, At gå i Konst och flit långt öfwer medelmått, Fördenskull, kan du trygt och utan skryt bedyra, At hädanefter wäl kan ske behöfdes fyra, Til komma det åstad hwar med han ensam rådt, Fast han i annat alt war mycket mer benägen, At fara sachta fram och hålla medel-wägen.
Alt hwad som stort och drygt i tal ell’ later tycktes, Alt det, hwar med en Wän ell’ annor nödstält trycktes,
