De kämpas hwar med ann, hwem ödet hårdast drabbat, Ho största sorgen har och längst bör hålla ut; Naturen saknar sitt, och kärlek står begabbat; Och begges rättighet har döden fört til slut. Skal jag med mine rim, dem sarga yttermera? Skal jag på wälment wis föröka deras we? Ack! nei, jag är för öm, de såren at hantera, Ty hwad dem läka skall, måst åfwan efter skie. Jag will allenast här som snarast öfwerwäga, Hur’ mot och medgång syns så ojämt wara bytt, De wrånga, ingen brist på glada dagar äga De fromma deremot ha’ lyckan led och lytt: Dock här förstår jag ei, när jag om lyckan talar, Wårt sinnes inre frögd, wår fägnads rätta grund, Som Siälen innom sig förnöjer och hugswalar, Och medelst samwets-ron gier mången rolig stund; Den yttre menar jag, den alla efter-fika, Och den gemena man i ögat lyser mäst, Den lär man sällan se, med dygden sig förlika, Hon hotar den som störst, hon hatar dem som bäst: Hon tar’ af begge kiön och inte dera undan; Det fägre tycks hon lell ha mera ondt emot, Knapt hwälfwer hon en gång sitt kuller klot i rundan, At icke en får sorg, och fler ändå få sot. Men huru kan jag så förkiusas i mitt tycke, At jag en dylik macht det spöke ägna will? Jag ser ju hwart och ett Naturens mästerstycke, En nästan lika art af motgång lämpas till; Will jag opp öfwer mig de klara Himmels liusen Beskåda, dem jag lell förstår mig föga på, Så tros, at där ibland så många tusen tusen, Förmörckas inga fler, än som de största twå; På marcken, Rosen med sin gyllne Hufwud-bona, En Drottning liknas må uti sin purpur drächt, Den hwarken nordan bläst ell’ Solens hetta skona, Men törnen aldraminst, med dem hon räknar slächt,
