J hårda Helleberg wid branta klippors kanter Bland tusen farlighet och hwarjehanda meen, Beredes, fins och fås Rubiner och Demanter, Bland Hafwetz brus och swall blir pärlan giord til sten; Kort sagt; hwad någon will i wida werlden skåda, Af alt hwad deyligt ses ell’ dyrbart skattas där Ser och derwid en hop beswärligheter låda, Som wigten nogsamt mot wår motgång hålla lär; Hur’ will då wi med skiähl förtryta ell’ förtycka? Om bland det täcka kiön som werlden pryder bäst, En part får kiännas wid en wederwärdig lycka, Och dem ibland ändå, de fromma aldramäst. Den heder ha’ de lell at deras öde swarar Mot alt hwad ypperst fins uti Naturens wåld, Och nyttan, skiönt den sig ei genast uppenbarar, Kan jämwäl heta stoor, fast någorlunda dåld. Hwar i består då den, kan en ell’ annan fråga? Hwad nytta wanckar där, som folcket illa må? Hwar kropp ell’ sinne qwäls, och när i sådan plåga Man ropa will om hielp, der följer neij uppå. Jo jo, wi ha ändå det bästa oförlorat, Man slipar ädelsten på det han når sin glans, Och den af Christo är til Himmelriket korat Må aldrig wänta sig at gå där in med dans; Nei korßet, korßet giör en Christens rätta wärde Det främjer Siälens glans, det späker kött och blod, Det ratar och försmår hwad fåfängt är å färde, Det skiärar wåra feel i Christi purpur-flod; Det drar oß oförmärckt från werldens gyckel-bana Op til wårt rätta Hemm, det föhr oß i en skrud, J hwilken siälen kan wid Lambsens högtid stana, Och i ett sådant skick sig te som Christi Brud. Du salig sälla Siäl som medelst slike tanckar Din jämmer alt med ett och dina ögon slöt, De rader som jag här til din ihågkomst sankar, Är nästan det som sidst af dina läppar flöt:
