Från Hedenhöös tilbaka, Det hwarken jag bestyrka will, Ell’ enwist ropa Ney ther til Om andra det bejaka.
Men om mig någon sände til, Originalet och Sigill, Af Odens Testamente, Ell’ af den äldsta Swerges lag, Hwad indrägt menar man, at jag Der af med tiden wänte.
Om det til Rikets heder giör, Som mången det förwißa tör, Och tienar för de lärde, Som grunda sina Skiähl ther på, Och lius i många Saker få Det lämnas i sitt wärde.
När en wid Femton åhr begynt At stawa på de gamla Mynt, Och efter Femti finner En mörck ell’ möglot penning platt Med Runa på, det är en skatt Som ingen skatta hinner.
En sådan tror och ro’r sig wid, At, hwad han sankat i sin tid, Giör Folck och Land förplichtat, Lät wara at han råkar på, Den samling har som minst ändå, Sin egen Herre richtat.
En an’ igen är mera mon, Hur’ Herrörd, Rolf och Trygwason; Och slika kämpar flera, Må hyfsas opp och tryckas här, At än, så mycket giörligt är, På Papperet bravera.
