Om någon af dem råkar få, Hwad som hans håg har lekt uppå, Och i hans låda felar, Hwad är det? Jo, en rostig pihl Ett Klösterbref på gammal styhl Och makan egodelar.
Mon ej en sådan står sig wäl, Som giör sig så til Rikets träl, At han sig sielf förgiäter, Sin plicht mot Riket wet en hwar, Men korße sig den korßet har, Så han kan sittia täter.
Si så har Folcket slagit om, Och werlden på sin ålderdom Har ålderdomens nycken Hon anser nu så stort ey mer, Hwad Namn, Beröm och Rychte gier, Men hwar profiten mycken.
Där på går alt allenast ut, Hwad nytta man wid syslans slut Kan wänta ell’ förmoda Dit syfftar hwad man företar, J tanckar ord och gierningar Det onda med det goda.
Man stackrar wärckligt där och hwar, Ho som proces eller fordring har Lär weta hwad det giäller, Ja, Höfding eller Amiral Som med sin Fiend täflas skal, Den handlar nästan häller.
Än mer! de som på Hieltar brå, Som intet nedrigt syffta på,
