Som äran högt wärdera, Det tycks ibland at äfwen de, At Egennyttan handen ge Och swart med hwitt stoffera.
Det Folck som fordom liuset sedt, Ha’ annorlunda sig betedt, Ho Öfwerhetens hyllest, Och Fosterlandet tacksam fant, Änskiönt han elljest, litet want, Den hade redan fyllest.
Det war hos dem ett Phantasi, Enfaldighet och fleperi; Så mena wåra sluga, Ho rikedomar sanka kan, Och det försummar, säj, om han Rätt wet hwar til de duga.
De wiste’t wäl, fast Son och Måg Dem icke så på sinnet låg, At de för deras nytta, Förkåfring och beqwämlighet, Jfrån sin plicht och skyldighet, En Hårs-mon wille flytta.
Fördenskull wyrdas de och än, Som wittert Folck och samwets Män J Crönikor och Skriffter, De niuta där sin mödas frucht Och stiger en behaglig lucht Ur deras döde Griffter.
All ann belöning är för swag, At anses som ett wederlag För dygd- och redlig-sinte, Och blefwe dygden utan ros, Hon wore redan kiörd sin kos Och kiändes nästan inte.
