Fregatter af andra rangen, hörande till Klassen af 44 kanoner, bestyckade med 50 à 54 pjeser: Constellation (byggd 1797), Norfolk; Congress (1797 d:o,) Macedonien (1812 d:o). Korvetter och briggar om 30, 24 och 18 kanoner: 15; skonerter: 8.
"Rekapitulation: Fartyg afseglat med särskilt uppdrag: 1; aftacklade eller på kryssning: 6; på varf 5.
Fregatter af första rangen, med uppdrag: 3; aftacklade eller på kryssning: 4; på varf: 7.
Fregatter af andra rangen, aftacklade eller på kryssning: 2; på varf: 1.
Korvetter och briggar med uppdrag 9; uttacklade eller på kryssning 6.
Skonerter 8; inalles: 51 krigsskepp.
- (Journ. des Débats)
Holland.
Artikeln i Journal de la Haye af den 28 November, införd i Stats-Tidningen N:o 300 af den 28 December, utlofvar en fortsättning, eller rättare en ytterligare utveckling af deruti förekomna anföranden. Det är denna fortsättning, som, till kompletterande af handlingarna i ämnet, här nedan meddelas. Den är hämtad ur Jounal de la Haye af den 12 December.
"Hafva Lord Castlereagh och Prins Talleyrand vid Kongressen i Wien hyst de åsigter, som Rysslands motståndare vilja tillägga dem?
Vi hafva utfästat oss att återkomma till denna fråga. Vill man tro Pohlens så kallade vänner, skulle deraf följa, att Frankrike och England vid kongressen i Wien yrkat, att Pohlen skulle erhålla den författning, som Kejsar Alexander tilldelat detta land, och som Kejsar Nikolaus sett sig föranlåten att i en senare period utbyta mot en annan, genom Organiska Statutet af 1832.
I en af sina senare numror återkommer Times ännu en gång på detta älsklings-ämne, som i närvarande ögonblick nyttjas såsom lösen af alla dem, hvilka anklaga Ryssland för att hafva brutit Wiener-traktaten. — — —
— — — Man känner sig som fallen från skyarna, då man erfar den ton af säkerhet, med hvilken en uppgift, i full motsats till allt hvad som verkligen tilldragit sig i Wien, framställes af Europas anseddaste liberala dagblad. Det är ogrundadt att Frankrike, under loppet af underhandlingarne i Wien, yttrat någon önskan att se Pohlens oafhängighet återupprättad.
Man behöfver icke mera än genomläsa en af den 19 December 1814 daterad depesch till Furst Metternich, för att öfvertyga sig att Furst Talleyrand, eller snarare att Frankrike, vid denna tidpunkt, hyste, med hänseende till Pohlen, tankar rakt stridande mot dem, hvilka man i närvarande tidpunkt påstår då hafva blifvit yttrade af Kabinettet i Tuillerierna.
Se här, huru den Franska befullmäktigade Ministern då uttryckte sig:
"Af alla de frågor, som vid Kongressen skola förekomma, skulle Konungen hafva ansett frågan rörande Pohlen såsom den främsta, den största, den i yppersta emning Europeiska, den jemförelsevis vigtigaste af alla, så framt det vore Hans Maj:t möjligt att hoppas, lika mycket som Hans Maj:t önskar det, att ett folk, som genom sin ålder, sin tapperhet, samt de tjenster det fordom bevisat Europa, är så värdigt att af alla andra nationer omfattas med intresse, kunde återställas till det fullständiga oberoende, som Pohlen af ålder ägt."
"Den delning, som uteslöt Pohlen ur nationernas antal, var förebudet, var måhända till en del orsaken, ja i viss mån en ursäkt för de hvälfningar, hvilka sedermera hemsökt Europa; men när omständigheternas tvång, mäktigare än sjelfva de Regeringars ädla och högsinnade åsigter, hvilka äga herraväldet öfver det fordna Pohlen, inskränkt frågan angående detta land till en blott och bar delnings- och gränsefråga, som de tre deri intresserade Makterna hafva att sinsemellan afhandla, och för hvilken förutgående traktater göra Frankrike fremmande; så återstår för henne ingenting annat, än att, sedan hon, såsom en gång skett, erbjudit sig att understödja de billigaste anspråken, endast önska, att J blifven tillfredsställda, samt att vara det sjelf, så framt J ären det. Frågan angående Pohlen kan således, under dessa förhållanden, hvarken för Frankrike enskilt eller för Europa, vara af det öfvervägande inflytande, som den, med antagande af ofvananförda förutsättning, skulle hafva varit."
Furst Talleyrand ihågkom utan tvifvel, då han nedskref dessa rader, den i Reichenbach den 27 Juni afslutade traktaten, i hvilken en af de hemliga artiklarna lyder, som följer:
"Hertigdömet Warschau skall upplösas, och de provinser, som utgöra detsamma, skola delas mellan Österrike, Preussen och Ryssland, i enlighet med de öfverenskommelser dessa makter i sådant hänseende komma att träffa, utan någon intervention å Frankrikes sida."
Detta, hvad Frankrike beträffar: låtom oss nu öfvergå till England.
Lord Castlereagh har icke förtjent det loford, som, ibland andra, Tidningen Times i N:o 2 för denna månad till honom ställer, och man kan dertill lyckönska denne Statsman.
Se här ett utdrag af det märkliga bref, som Lord Castlereagh, under den 12 Oktober 1814, aflät till Kejsar Alexander. Må man läsa denna skrifvelse, och derefter dömma huruvida man bör sätta tro till vissa tidningars försäkringar.
"Tillåt mig, Sire! anmärka, att England, med undantag af den alltid bestående vexelverkan, som äger rum mellan dess enskilta och Europas allmänna intressen, är den makt, på hvars enskilta intressen det beslut Eders Maj:t skulle fatta angående Pohlen, minst kommer att inverka."
På det hela hvälfde sig diskussionen om den Pohlska frågan endast och allenast omkring ett mera eller ett mindre. Sådan är nyckeln, yttrar Baron Gagern, till allt, som öfver detta ämne afhandlats vid Kongressen i Wien. Lord Castlereagh var långt ifrån att vilja af Pohlen göra ett konstitutionellt rike, i den mening som den revolutionära pressen nu för tiden fäster vid detta ord; han sökte tvertom att leda Kejsar Alexander från de förslager, som denne Furstes ädla och högsinnade hjerta hade ingifvit honom. En annan del af det anförda brefvet lyder, som följer:
"Jag skulle mindre enträget framställa dessa betraktelser, i fall jag icke vore öfvertygad, att Eders Maj:t ägde i Sin hand ett medel att förena Sina välgörande afsigter för Sina Polska undersåtares bästa med hvad Eders Maj:ts bundsförvandter och Europa i den delen åstunda. De önska icke, att Pohlackarne skola förödmjukas, eller beröfvas ett mildt, jemkande, efter folkets behof afpassadt Förvaltnings-system. De önska icke heller, att Eders Maj:t vidtoge sådana åtgärder, som skulle inskränka Eders Maj:ts suveräna myndighet öfver Dess egna provinser. Allt hvad de önska är, att Eders Maj:t, för fredens bibehållande, täcktes gradvis skrida till förbättringen af Pohlens förvaltnings-system, och att, så vida Eders Maj:t icke beslutit att till alla delar återupprätta Pohlen, samt återställa dess fordna oberoende, Eders Maj:t täcktes undvika en åtgärd, som, under en högre titel eller benämning, kunde sprida oro i Ryssland och dess grannländer, och som, oansedt den kunde smickra ärelystnaden hos ett inskränkt antal medlemmar af de högre familjerna, skulle i sjelfva verket medföra mindre frihet och mindre verklig sällhet, än en i landets styrelse vidtagen, afmättare och modestare förändring."
För att rätt uppfatta meningen af de utdrag vi här ur Lord Castlereaghs not återgifvit, måste man påminna sig, att Kejsar Alexander år 1814 ville realisera sin älsklings-idé, som räknade sin uppkomst redan från år 1811. Vi mena återföreningen af alla f. d. Pohlska provinser till en enda Stat. Ett Pohlskt Konungarike, med en konstitutionell, särdeles frisinnad författning, skulle mot vester blifva en hörnsten för Ryska Monarkien. — — —
— — — Häraf finner man tydligen, det Lord Castlereagh, i stället för att hafva gjort det, hvarföre de liberala bladen nu berömma honom, tvertom, med hänseende till Pohlen, bjudit till att få det handlingssätt följdt, som Kejsar Nikolaus i en senare tid sett sig nödsakad att antaga, dertill föranledd af en Revolution, hvilken tillräckligt ådagalagt, huru visa den Engelska Statsmannens råd voro, samt till hvad grad hans blick in i framtiden var profetisk.
Kejsar Alexander vredgades, och fästade intet afseende vid dessa andraganden, medelst hvilka man tycktes vilja sätta en gräns för förslager, utan tvifvel härledda från en storsinnad själ, men af hvilka Ryssland och Pohlen i en senare tid skördat bittra frukter.
Af det föregående kan man finna, huru mycket stöd de anförda namnen Talleyrand och Castlereagh kunna skänka åt Rysslands fienders system, rörande Pohlen.
Den ene förklarade i Wien, att allt hvad som rörde Pohlen, hade blifvit för Frankrike fremmande.
Den andre har, just med hänseende till Europas allmänna intresse, satt sig emot förslaget att gifva Pohlen den liberala statsförfattning, som Kejsar Nikolai fiender med så litet skäl förebrå honom att hafva tillintetgjort.
Märkom för öfrigt orättvisan häraf.
De storar makterna, och i första rummet England, önskade, så väl i sitt eget enskilta, som i Europas allmänna intresse, att vid Wiener-Kongressen afstyrka Kejsar Alexander från att uppföra en statsbyggnad i enlighet med de liberala idéer, som ligga till grund för de nyaste konstitutionerna.
Såsom man hade förutsett, instörtade denna byggnad, få år efler sin grundläggning.
Och när Kejsar Nikolaus, upplyst af erfarenheten, vill förbättra sin företrädares misstag och återgå till den författning, hvilken Lord Castlereagh år 1814 uppfattat som den bästa, så anklagar man Kabinettet i S:t Petersburg att bryta sina förbindelser mot dessa samma makter, samt att blottställa Staternas trygghet och rubba jemvigten i Europa.
TIDNINGS-ÖFVERSIGT.
Nedanstående Artikel, hämtad ur ett kändt och aktningsvärdt Veckoblad (Upsala Korrespondenten), har af Redaktionen, som sjelf ej ingår i närmare utvecklingar af det deruti afhandlade ämne, så mycket mera ansetts förtjena den vidsträcktare offentlighet som genom dess aftryckande kan beredas.
"OM SVERIGES POLITIK ÅR 1812.
Efter Riksdagens slut, och då styrelse-åtgärderna för dagen icke lemna anledning till något, med liklighet af framgång, grundadt klander, hafva vissa Tidnings-Redaktioner funnit sig nödsakade att gå några tjugu år tillbaka, för att söka ett föremål för tadel i Regeringens politik år 1812. Det kan vara lätt förklarligt af besagde Redaktioners dåvarande ungdom, att de äga en mindre klar föreställning af hvad man då för tiden verkligen tänkte i Sverige och Europa, ty af Journal-artiklar läres sådant, efteråt, ganska ofullständigt; men mindre välbetänkt är det deremot af dem, att för sina politiska föreläsningar välja ett fält, der man sjelf ej är synnerligen hemmastadd.
Vi lemna å sido den högre Kabinetts-politiken, som under hvarje epok vanligen ligger inom två eller tre hufvuden, hvilka leda, eller åtminstone söka leda händelserna. Tiden är ännu ej kommen, då alla driffjädrar af detta maschineri kunna eller böra läggas i dagen. Men det gifves ett slags politik, som ligger i folkets hjerta, och hvars enda grund är det sanna och rätta, förenadt mej det rent fosterländska, i dess djupaste bemärkelse. Den verkliga Statsmannen gör intet utan att rådfråga denna röst, och i hans hand är Kabinettspolitiken vanligen ett medel för den naturliga.
Det är från synpunkten af denna rent fosterländska politik, som vi vilja försöka en granskning af de anmärkningar, hvilka blifvit gjorda emot Regeringens system år 1812.
Till en början skulle vi tro, att man icke kan öfverskåda frågans egentliga beskaffenhet år 1812, utan att gå tillbaka åtminstone till 1810; ty om Sverige betydde något år 1812 i den Europeiska politikens vågskål, hade det ovedersägligen att derföre tacka grundläggaren af det äfven år 1812 följda system, hvilken lyckats inom tvenne år, eller från det ögonblick han beträdde Svenska jorden, af statens spillror bilda ett nytt åter uppblomstrande helt. Man är äfven ense, att denna ovanliga mans personlighet utgjorde det mesta, för att icke säga allt, af den inflytelse, som Sverige åter började vinna bland Europas stater. Icke nöjda härmed, finna deremot ofvanbemälte Journalister, att detta inflytande hade bättre kunnat användas; eller, med få ord, att om Sverige år 1812 slutit sig till Frankrikes sak, skulle det icke blott återfått Finland, med dess gamla gräns, men myckel dertill. I förbigående anmärka vi, att man såsom motsats till Frankrikes sak ständigt äflas att uppställa Rysslands, då det egentligen borde heta Englands. Ja, tadlarne af det år 1812 följda system lemna till och med England alldeles ur räkningen. Det förekommer oss, såsom skulle man bygga något för mycket på sina läsares okunnighet, genom en sådan glömska. Visserligen förde den Franska Sjelfherrskaren sina legioner emot den Ryska; men det var England, eller rättare Englands handel, dess lifsprincip, han i sjelfva verket ville bekämpa på andra sidan af Niemen; det var Kontinental-systemets seger, och Englands deraf följande undergång, som skulle eröfras i Moskwa. Detta är ett obestridligt, historiskt faktum, hvilket man ej får förlora ur ögonsigte, men som tadlarne af 1812 års politik alldeles förtiga. Låtom oss nu se hvad fördelar Sverige, vid denna tidpunkt och den följande, skulle ägt af en allians med Frankrike.
Försvararne af denna allians förebära, att Napoleon ville oss mycket väl, att han var särdeles mån om vår uppkomst; ja, att tro dem, skulle kriget mot Ryssland snart sagdt till hälften skett för vår räkning. Vi vilja ej erinra om det opolitiska i Napoleons förhållande, att kort förut låta Ryssland utvidga sig på Sveriges och Turkiets bekostnad, — ett felsteg, för hvilket Napoleon sedan fick dyrt pligta. Tala vi om Finlands förlust, så svara den Franska alliansens förfäktare, att vi derföre äga att tacka Gustaf Adolfs blinda fiendskap till Napoleon, ehuru för hvar och en, som äger någon bekantskap med med Europas politiska ställning den tiden, det måste vara klart, att en fullkomlig likgiltighet af Napoleon för Sverige, eller kanske rättare, en falsk politik, att då smeka Ryssland för att befästa det i koalisationen emot England, vållade Finlands förlust, hvilket vi, utan Napoleons tysta medgifvande, aldrig skulle förlorat. Finlands förlust var af Napoleon redan ratificerad i Tilsit, innan en Rysk soldat gått öfver gränsen[1]. Men ännu mer: efter Regements-förändringen år 1809, då Sveriges nya Konung sökte Frankrikes vänskap och begärde dess Kejsares mäktiga bemedling för bibehållandet endast af Åland, som var för oss af så stor vigt, och som Napoleon kunnat rädda med ett ord, hvilket han äfven bordt göra, om han för oss hyst något deltagande, — huru svarade han då? — "Vänd Eder till Kejsar Alexander, han är stor och ädelmodig" — voro hans ord till Konung Carl XIII.
Sverige, hvars jordbruk, handel och financer voro förstörda efter 1807—8— och 9 årens krig, behöfde framför allt dessa välmakts-källors upplifvande, om det skulle kunna hämta krafter. I stället att förunna oss denna lycka, hotade det förbund, vi sökt med Frankrike, att störta oss i allt det elände, som ett krig med verldens största sjömakt, och med den första bland handlande Nationer, skulle medföra. Napoleon gaf Sveriges Regering endast fem dagars betänketid, att antingen förklara England krig, eller också äga till fiender icke blott Frankrike, men alla de makter, som antagit Kontinental-systemet, bland hvilka då äfven Ryssland befann sig. Författaren till dessa rader skall aldrig förgäta den bestörtning, som nyheten om detta tvångsbud väckte i alla sinnen, och Napoleons politik var verkligen, i afseende på Kontinental-systemet, till den grad förblindad, att han troligen med likgiltighet, för att icke säga med fägnad, skulle sett Ryska härar på oss hämna underlåtenheten att med blind lydnad efterkomma hans fixa idé. Genom en politisk skicklighet, hvilken icke ens våra dagars allt häcklande publicister förmå underkänna, undgingo vi faran att, såsom första frukten af vårt förbund med Frankrike, se vår handel förstörd, vår flotta uppbränd och vår kuster härjade. Men då Napoleon sålunda, från första ögonblicket tillkännagifvit sin grundsats, att uti sin nya allierad, icke se en nation, hvars rästigheter, sjelfständighet och politiska fördelar ägde något anspråk på afseende från hans sida, måste nödvändigt af Svenska Regeringen, om den eljest ville styra ett fritt och sjelfständigt folk, ett system omfattas, hvarigenom Nationen kunde lyfta sig ur det skymfliga beroendet af en främmande makts förmynderskap; hvilket äfven aldrig tryckt detta land, med undantag af partitidernas
- ↑ Man känner äfven planen, att Ryssland och Danmark, såsom belöning för deras allians med Frankrike, skulle dela Sverige, hvartill Napoleon gifvit sitt samtycke. Kan man ännu, efter allt detta, föreställa sig, att Napoleon ansåg Sverige annorlunda än såsom en nödvigt, hvilken han kunde kasta i hvad vågskål, han behagade?
