nesliga epok, då Sverige blott till namnet ägde en Konung.
Det är nödigt, att nu påminna oss hvad Napoleon år 1810 fordrade af ett folk, för hvars upprätthållande emot dess Östra granne han icke velat påkosta en Not. Vi skulle, utan den ringaste fördel å vår sida, förklara krig emot England i ett ögonblick, då vi ej hade en bataljon marsch-färdig, icke en kutter tacklad, eller ett öre i krigs-kassan, och då — för att tala om vår handel — vi ej kunde få en kappe salt i landet, i händelse af blockad och kryssning af Engelska krigsskepp. Betviflar man ännu att Sverige, i Napoleons föreställning, blott skulle vara på sin höjd en Fransk Provins, behöfver man endast erinra sig det språk Franska Ministern Baron Alquier här ville föra, och som är kändt genom den tidens diplomatiska, sedan tryckta, skriftvexling. Frankrikes dåvarande beherrskare syntes hafva glömt, att Konung Carl XIII äfven var ett krönt hufvud, att han var kallad till thronen af folkets val och att hans spira, om ej så mäktig, åtminstone genom förfädrens glans och ett ädelt folks hyllning, var lika ärorik, som någon i Europa. Vi skulle rodna, men icke ohämnade, om någon i detta ögonblick tillät sig, såsom Fiankrikes då varande beherrskare, att lemna den Svenska Konnungens framställningar och rättvisa klagomål obesvarade.
Den politiska ställningen år 1812 var för oss föga skiljaktig mot den år 1810, med tillägg endast af de ytterligare förolämpningar mot vårt Rikes värdighet, att Napoleon låtit, utan krigsförklaring, besätta Svenska Pommern, genom kapare borttaga Svenska handelsskepp och göra besättningarne till krigsfångar, — allt emedan vi ej ville och borde gå vår undergång till mötes, genom ett strikt iakttagande af Napoleons favorit-idé: Kontinental-systemet. Vi bedja äfven dem, som tala om vårt fria val af en allians 1812 med Frankrike eller med Ryssland, erinra sig, att Ryssland ända till medlet af år 1812, då Napoleon med den stora arméen ryckte emot detsamma, var uti ett, åtminstone till det yttre, vänligt förhållande till Frankrike.
Sverige följde den både klokaste och värdigaste politik, nemligen den, att icke sjelfmant bryta med någon af sina bundsförvandter. Tvertom erbjöd Sveriges thronföljare sin bemedling till förlikande af stridigheterna emellan Napoleon å ena sidan, samt England och Ryssland å den andra; och de ädlaste drag af Svensk, frisinnad Nationalitet förvaras i de uttryck, hvarmed dåvarande Thronföljaren vände sig till Napoleon: "Svenskarne äro tillgifna Frankrike, men ännu mer sin frihet och sina lagar; de värdera Eders Majestäts vänskap, men de önska ej vinna den på bekostnad af deras ära och sjelfständighet." —
Så slodo sakerna, när Napoleon förde sin stora armé öfver Niemen. Att den bortom denna skulle finna sin graf, var af många förutsedt, och den gamla Massena utropade: "L'intensé! Il ne sait pas ou ne veut pas savoir qu'une nuit d'hiver peut détruire son armée!" — På dylika invändningar var Kejsarens svar: Que peuvent contre moi les élémens! Grefve Narbonne, som varit sänd till Ryssland, medförde underrättelsen, att Kejsar Alexander var beredd att offra allt hellre, än att underkasta sig Kontinental-systemets nesliga och skadliga ok. Tecken gåfvos äfven i Tyskland, på Pyreneiska halfön och i sjelfva Frankrike, att den Fransyska militär-despotismen var nära sitt fall.
Det var i detta ögonblick, enligt våra öfverkloka Publicisters förmenande, som Sverige bordt göra gemensam sak med Napoleon. Antagom, att detta skett; att vi, enligt hans begäran, öfvergått till aktift krig mot England och fört en armé af 40,000 man till Finland; antagom äfven, att vi gått ända till Petersburg: men hade ej vid samma tid Stockholm varit bombarderadt, Götheborg, Helsingborg och våra största sjöstäder brända, samt både vår krigs- och handels-flotta förstörda, af Engelska och Rysska flottor? I denna belägenhet hade vi förmodligen fått underrättelsen om Napoleons fullkomliga nederlag i Ryssland och Kutusow hade mera troppar än han behöfde till Petersburgs undsättande. Huru skulle då, i nödfall, vår ockupations-armé kunnat verkställa ett återtåg, då Engelsmännen voro herrar öfver Östersjön? Och huru är det i allmänhet tänkbart, att vilja företaga en diversion mot Ryssland, utan att vara förvissad om Englands medverkan? — Efter Napoleons fall — hvilket Europas skarpsyntaste statsmän förutsett såsom en oundviklig följd af det Ryska fälttåget[1] — hade blott felats, att Sverige fått dela Finlands öde (hvilket sannolikt blifvit de allierades beslut) och vårt gamla Fädernesland hade dyrt fått gälda sitt förbund med Napoleon.
Men antagom äfven det otroliga, för att icke säga det omöjliga: att Napoleon, efter den stora arméns förlust i Ryssland, och sedan hela Europa, med undantag af Sverige och Danmark (i händelse vi ställt oss på hans sida), uppträdt mot honom, skulle besegrat denna koalition af folk, hvilka hans tryckande jernhand uppretat till en kamp på lif och död: hvad hade följden varit? — Hade vi derföre blifvit en friare och sjelfständigare nation? — Hade verldsbeherrskaren inrymt Sveriges Konung ett mindre beroende, än sina egna bröder, hvilka styrde sina riken genom Franska Kommissarier? Hade någon Svensk verkligen kunnat yfvas deröfver, om hans Konung, segraren vid Hogland, slutligen njutit samma utmärkelse, som dåvarande Konungarne i Spanien, Neapel, Westphalen, m. fl. att vara Franska Krono-embetsmän och stå på främsta sidan i Franska Hofkalendern?[2] Eller månne den utmärkelse, den åldrige Konungen ytterst njöt, att bära tvenne fria folks Kronor, icke var vackrare? Och slutligen vi sjelfve, som äro måne om vår frihet: Månne Napoleon unnat oss mera deraf, än åt Polackarne, som kämpat, blödt, och offrat sig för honom i tusende strider, som utgjorde hans dyrbaraste förmur emot Ryssland och som till lön för allt detta endast begärde en konstitution, hvilken han väl lofvade, men icke gaf dem; — Och vår Tryckfrihet? — Tro verkligen våra frimodiga Publicister, att Napoleon, som redan i början af sin styrelse (1803) förklarade England krig, emedan dess Konung ej kunde förbjuda yttranden i Tidningarne emot Franska Republikens Konsul, och som i Bayern lät fusillera Bokhandlaren Palm, blott för det han sålt en misshaglig brochyr, — tro våra Publicister verkligen, att denne Napoleon skulle, utan att låta Sverige känna hela tyngden af sin vrede, tillåtit att öfver hans styrelse-system i en Svensk Tidning yttrats hundradelen af hvad som för närvarande esomoftast säges om till exempel Rysslands och andra makters politik?
Medgifvom derföre den sanning, som en gång skall vitsordas af historien, att den politik, Sverige följde år 1812, var den klokaste, äfvensom den värdigaste ett fritt folk. Fjettrarne äro icke mindre fjettrar derföre, att de bjudas af sjelfva Napoleon, och de ord, dåvarande Thronföljaren skref till Kejsaren, om härvarande Franska Ministerns språk: "Le Baron Alquier parlait en Proconsul Romain, sans se rapeller qu'il ne s'adressait point a des esclaves" — [3], funno genljud i hvarje verkligen Svenskt hjerta. Detta språk hade Sverige fordrat af Gustaf II Adolf och väntade det icke förgäfves af Carl den Fjortonde. Båda hafva tänkt högt om sitt folk, och folket har svarat deremot. Att en del sinnen, bländade af Napoleons glans och närande ett mera välment än grundadt hopp om Finlands återeröfrande, liksom instinktmässigt tyckas velat sluta sig till det parti, hvarigenom man trodde detta kunna vinnas, är lätt förklarligt. Men reaktionen mot Napoleons öfvermakt var för stark, för att i längden kunna emotstås. Hans blott på legionernas makt grundade välde måste falla, och vi hade fallit med det, eller vi hade varit hans Vasaller. Om vi ännu, liksom våra fäder, trampa en fri jord och kunna lemna den i arf åt våra efterkommande, må vi derföre, näst Försynen, tacka Den, som i det vigtigaste ögonblick för Sverige, sedan århundraden, då de stora makternas kamp begynte, med snillets örnblick uppfattade den politiska plan, genom hvars efterföljd segren fästades vid våra fanor, vår sjelfständighet bevarades och Sverige åter intagit det rum bland Europas folk, till hvilket det genom stora Konungar blifvit lyftadt.
Jemlikt Kommissariatet meddeladt utdrag af Protocollet för den 10 i denne månad, hafva Herrar Banko-Fullmäktige pröfvat skäligt, så väl att fastställa de af Kommissariatet föreslagna belåningspriser å nedannämde Bergslagers och Tillverkningsorters, under vederbörande Embetsmäns och Magistraters ansvarighet, på våg liggande Tackjern, som nästkommande år, 1836, hos Rikets Ständers Bank i Stockholm eller LåneKontor i Götheborg belånas, på sätt, som följer: Norbergs och Skinskattebergs Bergslager 4 R:dr 16 sk.; Nora Bergslag 4 R:dr 16 sk.; Lindes dito 4 R:dr; Ramsbergs dito 3 R:dr 32 sk.; Lekebergs dito 4 R:dr 24 sk.; Lerbäcks dito 4 R:dr; Nya Kopparbergs dito 3 R:dr 16 sk.; Hjulsjö dito 3 R:dr 32 sk.; Grythytte och Helleforss Bergslager 3 R:dr 32 sk.; Carlskoga Bergslag 4 R:dr 24 sk.; Philipstads dito 4 R:dr 32 sk.; Söderberkes, Säfvens och Floda Socknar i St. Kopparbergs Län 3 R:dr 32 sk.; Norberkes och Tuna i samma Län 3 R:dr 32 sk.; Grangärdes Bergslag 3 R:dr 24 sk.; Öster Bergslagen 4 R:dr 16 sk.; Öster Dalarne 3 R:dr 24 sk.; Södermanlands och Östergöthlands Län 4 R:dr 16 sk.; Calmar och Kronobergs Län 4 R:dr 24 sk.; Tabergs Bergslag och Jönköpings Län 4 R:dr 24 sk.; Masugnarna under Löfsta, Österby och Gimo Bruk i Upsala Län, samt Rånäs Bruk i Stockohlms Län 8 R:dr; dito under Forsmarks, Gysinge, Strömsbergs och Ullforss Bruk, äfvensom för Harnäs Masugn 7 R:dr; dito under Skebo, Ortala, Hargs, Wattholma och Söderforss Bruk 6 R:dr 16 sk.; Hyttö Masungn i Gefleborgs Län 5 R:dr; Ofvansjö och Thorsåkers Bergslag samt Masugnarne i allmänhet inom Gefleborgs, Westernorrlands samt Norr- och Westerbottens Län 4 R:dr 16 sk.; Hellbo, Långevinds, Gnarps, Österbo och Movike Masugnar, i Gefleborgs Län, Galtströms och Lägdö Masugnar, i Medelpad, samt Bollsta och Olofstorps Masugnar, i Ångermanland, 2 R:dr 16 sk., som ock att bifalla Kommissariatets hemställan, att den lånsökande, som, för tackjern från Movike Masugn, vill tillgodonjuta den högre belåningsrätt, som blifvit bestämd för tackjern från Masugnen under Österby bruk, bör lagligen styrka, att samma tackjern är vordet tillverkadt af Dannemora malm; om hvilket beslut allmänheten, till åtlydnad af Herrar Fullmäktiges, i sammanhang dermed gifne befallning, härigenom i vanlig ordning underrättas; hvarjemte till lånsökandes kännedom ytterligare meddelas: att tackjern, som i Banken belånas, bör, på sätt 4 §. 1 mom. af Kongl. Maj:ts den 17 Maj 1814 utfärdade Nådiga Förordning, angående Jernvräkeriet i Riket, föreskrifver, vara behörigen stämpladt och märkt samt upplagdt antingen å Stockholms Tackjernsvåg eller någon af de öfrige, inom LåneBankens Distrikt, i Riket befintliga, Jernvågar, hvilka äro försedda med Vågmästare samt stå under städernas Magistraters tillsyn och ansvarighet; att Stamp-, Skrot- och Klotjern är ifrån belåningsrättigheten undantaget; att våg-attesten bör bestämdt innehålla den Bergslags namn och den hyttas stämpel, hvarest tackjernet är tillverkadt, dess vigt samt antalet af galtar och stycken, och från Vågarna, utom Stockholm, hvar det förvaras; att attest öfver tackjern, liggande å Stockholms Våg, skall vara underskrifven af Inspektören vid Vågen, tillika med tvenne af Stockholms stads Styrelse och på dess ansvar utsedde Embets- och Tjenstemän, hvilka intyga, att den i attesten uppgifne tackjernspost oförryckt skall för Bankens räkning å Vägen qvarhållas; hvaremot dylika attester från de öfrige Vågarne undertecknas på enahanda sätt, som för stångjerns och andre vågförde effekters belåning finnes stadgadt; att innehafvaren af en så beskaffad, å honom ställd eller behörigen transporterad vågattest äger att belåna tackjernet, mot afgifvande af sin, egenhändigt undertecknade skuldförbindelse till Banken, hvartill tryckta blanketter i Låne-Banken äro att tillgå, samt aflemnande af Våg-attesten, som då tillika bör, genlom särskilt åtecknad och likaledes egenhändigt underskrifven transport, på Banken öfverlåtas; att belåningen fortgår utan afbrott året igenom; att räntan beräknas à 4 procent efter år; att lånen beviljas på högst 9 månaders tid, med förbindelse för låntagarne, att, om så fordras, äfven dessförinnan, efter 6 veckors uppsägning, dem återgälda; att omsättning af dessa lån icke äger rum, utan skola desamma vid förfallotiden ovilkorligen till fulla beloppet inbetalas; att i afseende på frigifvandet från Bankens panträttighet, till större eller mindre del, af belånadt tackjern, efter hand skeende afbetalning i lånen, den pantsatte varans försäljning vid uteblifven liqvid m. m. de för belåning af stångjern och öfrige Våg-effekter gällande författningar och föreskrifter skola tjena till efterrättelse; att, om låntagaren begagnar ombud vid lånets uttagande och våg-attestens transporterande, detsamma bör med behörig fullmakt dertill förses; samt att utlåningen på tackjern, som förvaras på Vågarne inom Götheborgs Låne-Kontors distrikt och vid Byelfs lastageplats i Wermland kommer, på lika sätt och under enahanda vilkor i anseende till de ifrån Byelfs Våg utfärdande attester, som i fråga om den öfrige Jernbelåningen är stadgadt, att besörjas af nämde Låne-Kontor. Stockholm af Rikets Ständers Bank den 19 Dec. 1835.
Under den 10 innevarande December hafva Hrr Banko-Fullmägtige, enligt Kommissariatet tillhandakommit ProtokollsUtdrag, för första häflten af nästinstundande år 1836, fastställt följande Belånings-priser å jern och öfrige, uti 6 Art. 2 Afd. 175 §. af Banko-Reglementet under den 26 Maji detta år uppräknade Exportable Effekter, hvarå Lån, emot den i Reglementet stadgade ränta (Fyra procent årligen) och vanlig pantförskrifving, af Banken få utgifvas, nemligen: Stångjern (ordinarie sorter) 11 R:dr 32 sk. per Sk:pund; Valsadt Bandjern 15 R:dr dito; Skärjern 15 R:dr dito; Gallerjern 15 R:dr dito; Bergsmansjern 10 R:dr 32 sk. dito; Knippjern 13 R:dr 16 sk. dito; Bultjern 14 R:dr dito; Bandjern 13 R:dr 40 sk. dito; Slutpanneplåtar 13 R:dr dito; Jernankare 24 R:dr dito; Sänksmide eller Rundtbultjern 14 R:dr 32 sk. dito; Bomeras (Plogämnen) 13 R:dr dito; Förtent jernbleck på Stockholms och Götheborgs Vågar, förvaradt under tak , 55 R:dr dito; Garfstål 36 R:dr dito; Jernplåtar (smidde och valsade) under tak 20 R:dr dito; dito dito under bar himmel 12 R:dr dito; Brännstål 15 R:dr dito; Skyfflar 12 R:dr dito; Stor Spik i bod 16 R:dr dito; dito under bar himmel 9 R:dr dito; Små spik i bod 20 R:dr dito; dito under bar himmel 10 R:dr dito; Messingtråd 100 R:dr dito; Latunmessing 110 R:dr dito; Arco eller gjutmessing 85 R:dr dito; Smiddkoppar 110 R:dr dito; Extra kopparbleck 110 R:dr dito; Blindmynt 110 R:dr dito; Myntade kopparplåtar 100 R:dr dito; Kopparspik 95 R:dr dito; Garkoppar 95 R:dr dito; Alun 10 R:dr dito; Svenakt bly 20 R:dr dito; Koppar af de 3000 sk:pd enligt kopparsedlar, å hvilka Fahlu Bergslag äger att undfå DiscontLån 90 R:dr, hvarom i följd af Herrar Fullmäktiges tillika gifne föreskrift, allmänheten härigenom underrättas, med tillkännagifvande derjemte, till vederbörande Lånsökandes efterrättelse, att de, för erhållande af Lån på jern och andre, härofvan omförmälde Exportable Effekter, till Banken ingifvande skuldebref, hvartill tryckte Blanketter uti Låne-Banken äro att tillgå, böra vara af Lånsökanderne egenhändigt underskrifne och de medföljande Våg-Attesterne likaledes af dem med egne händer transporterade på Banken; att VågAttesterne skola innefatta bestämdt intyg, att de deruti upptagna Effekter under loppet af de nästförflutna Tio åren undergått uppvägning samt dervid blifvit, enligt Författningarna, till sin fullgoda beskaffenhet granskade och pröfvade; att, vid belåning af jern och andre Effekter, liggande annorstädes än å Stockholms och Götheborgs Vågar, jemväl skall uti Våg-Attesterne vara uttryckligen uppgifvet huruvida panterne finnas antingen i sjelfva Våghuset, eller å andra, särskildta förvaringsställen; att Lånen, jemte den utfäste räntan, skola fullt liqvideras till Oktober månads slut år 1837, utom hvad angår Lån emot pant af Effekter å Stockholms och Götheborgs Vågar, för hvilka betalningstiden, i stället för den sista Oktober, blifver den 15:de November samma år, Banken likväl obetaget, att äfven före de sålunda utsatte terminerne, efter sex veckors uppsägning, alla dessa Lån återfordra; att om Låntagare vill betjena sig af Ombud till Lånets uttagande och VågAttestens transporterande, Ombudet bör med behörig Fullmakt dertill förses; samt att de på Vågarne inom Götheborgs LåneKontorsDistrikt samt vid Byelfs Lasteplats i Wermeland stående Effekter ej belånas här i Stockholm, utan att utlåningen derå, jemlikt Rikets Ständers beslut, besörjes vid nämnde Låne-Kontor; kunnande likväl de å Byelfs Våg förvarade Effekter icke till pant antagas, derest ej Magistraten i Åmål för densamma åtager sig enahanda tillsyn och ansvarighet, som Magistraterna i allmänhet, enligt Författningarne , åligga för de å MetallVågarne i Rikets Städer, utom Stockholm och Göthehorg, till belåning i Banken eller LåneKontoret insatte Effekter. Stockholm af Rikets Ständers Bank den 10 December 1835.
Enligl Kongl. Maj:ts den 14 sistl. November i Nåder utfärdade privilegium för Stora Kopparsbergs Län och Bergslags Enskilda Bank, skall Bolaget, före Bankens öppnande låta i Stats-Tidningen kungöra hvilka personer, som komma att underskrifva Bankens förbindelser. Bank-Direktionen, som vid Bolagsstämman den 5 nästl. Oktober, fått sig uppdraget, att vidtaga alla de åtgärder, som för Bankens snara öppnande erfordras, anser sig derigenom befullmäktigad, att, till underdånig åtlydnad af Högstberörde Nådiga föreskrift, å Bolagets vägnar tillkännagifva, att tvenne utaf de i 10 §. 1 mom. Bolags-Reglorne omförmälde Sex Direktions-Ledamöter, hvilka äro Bergshauptmannen G. Tham, Öfverste-Löjtnanten och Riddaren C. Törnebladh, Lands-Kamereraren P. J. Lindbom, Bergs-Rådmannen E. G. Fornmark, Bruks-Patronen H. Gahn och Handlanden M. W. Collén, komma, jemnlikt 12 §. i nyssberörde Reglor, att underteckna alla Bankens förbindelser, som derjemte bllfva af Bankens Kamererare C. D. Jederholm. contrasignerade. Fahlun den 23 December 1835.
Directionen öfver Kongl. Arméns Pensions-Kassa, under hvars förvaltning Arméns Enke- och Pupill-Kassa är ställd, får, till efterföljd af föreskriften i 3 Art. 23 §. af Kongl. Maj;ts Nådiga Reglemente för sistnämnde Kassa af den 24 Augusti 1833, och till underrättelse för dem, hvilka kunna vara berättigade till pension från samma Kassa, härmedelst kungöra följande:
1) Att, som uti Maj månad innevarande år Pensions-Regleringen kommer att för Arméns Enke- och Pupill-Kassa för det löpande året uppgöras, böra alla Pensionssökande inom föregångne Mars månads utgång sig i Directionen behörigen dokumenterade hafva anmält.
2) Å Pensions-Staten föfefinnas följande för närvarande kände ledigheter af ordinarie rum, nemligen:
I 4:de Klassen 2 1/2 pensionsrum à 100 R:dr hvardera; i 5:te Klassen 5 1/2 d:o à 75 R:dr d:o; i 6:te Klassen 6 d:o à 50 R:dr d:o; i 8:de Klassen 9 1/2 d:o à 30 R:dr d:o; i 9:de Klassen 2 d:o à 20 R:dr d:o;
Ägande likväl Directionen att, under iakttagande af vissa villkor, öka de i Pensions-Staten bestämda pensionsrummen, när behofvet sådant påkallar.
3) Enka och minderåriga barn, söner till fyllda 18 och döttrar till fyllda 20 års ålder, likväl endast efter afskedad eller i tjenaten död Delägare i Arméns Enke- och Pupill-Kassa, äga, utan afseende på större eller mindre förmögenhet, efter mannens eller fadrens död, rättighet till den pension, för hvilken
