misshag, har den senare lyckats att hindra förnyandet af dess oktroj. Banken upphör således den 3 Mars 1836; redan har den börjat utreda sina affärer; förstöringsverket är fulländadt!"
— — — — — — — — — — — —
Nu är det fråga om att ge en ersättning för Banken, det vill säga: att anordna medel till förande af kontroll öfver Lokal-bankerne, äfvensom att underlätta vexeldragning emellan de särskilta delarna af Unionen; å säker ort skola de allmänna inkomsterna nedsättas; cirkulationen af statsmedlen, pensions- och löne-anslagen deri inberäknade, skall organiseras. Hvad utrikes vexel-operationerna beträffar, synes Generalen ej tänka derpå. Befattningen med allmänna statsskulden är indragen, emedan statsskulden blifvit godtgjord.
Såsom kontroll-medel öfver Bankerne, föreslår Presidenten indragandet af alla sedlar under 20 Dollars. Men hvarken han, eller Kongressen, åt hvilken han meddelar sin plan, äga makt att utföra den, emedan Lokal-bankerne stå uteslutande under Lokal-regeringarnes domsrätt. I några stater har man, genom en lag, afskaffat alla sedlar under 5 Dollars; men tvifvelaktigt är om man håller handen öfver verkställigheten af denna lag, Dessa stater äro, för öfrigt, få till antalet. Uti andra, såsom uti Södra Carolina, finnas sedlar till 25 Centimer, (Franskt myntvärde) och till och med 12 1/2 Centimer. Med detta General Jacksons förslag förena sig två andra redan vidtagna idéer, nemligen: att fastställa till 16 förhållandet emellan guld- och silfver-valörerne, och att öka myntnings-verkstäderna. Man hoppas derigenom i landet qvarhålla en viss massa af ädla metaller, och betjena sig deraf såsom motvigt mot det öfverhandtagande utgifvandet af sedlar. Olyckligtvis kunna hvarken inrättandet af mynthus i Nya Orleans, midt ibland guldgrufve-distrikterna i Norra Carolina och Georgien, eller stegringen af det lagliga guldvärdet, medföra några vidsträckta resultater, med mindre afskaffandet af smärre banksedlar icke skulle göra användandet af guld och silfver nödvändigt: och, vi upprepa det, Presidenten och Kongressen få i detta afseende åtnöja sig med att blott göra önskningar.
Presidenten Jackson har temligen stadgat rörelsen inom skattkammar-fonderna, från ena ändan af Unionen till den andra, äfvensom pensions-liqviderna. De Banker åt hvilka han, af egen myndighet, anförtrodt depositionen af de allmänna medlen, och som äro fördelade på hela gebitet, fullgöra lätt detta uppdrag. Men ingenting synes kunna ersätta Bankens verksamhet för omsättningen af handels-fonderna, för vexel-transaktionerne. Man må göra hvad man vill; administrationens 25 eller 30 älsklings-banker ha icke kunnat nog nära förena sig, för att verkställa dessa operationer med ringa kostnad, med ordning och fullkomlig sakkännedom. De äga sin tillvaro genom för mycket sinsemellan oberoende myndigheter, för att det kan bli möjligt att tvinga dem till ansvarighet, en för alla och alla för en. Vissa vilkor ha kunnat stadgas, hvarigenom, till exempel, en Bank i New-York förbinder sig att emottaga al pari, sedlar af en annan i Baltimore eller Filadelfia, Nashville eller Louisville, och två eller tre andra isolerade Banker; men det är en stor skillnad emellan dessa ofullständiga och helt och hållit provisoriska sladganden, och den enkla, varaktiga och, såsom sjelfva Unionen, vidsträckta mekanism, genom hvilken de Förenade Staternas Bank diskonterade och inkasserade de handlandes vexlar. En stor skillnad finnes äfven deremellan och ett gällande sedelmynt för alla delar af landet, hvilket allmänligen eftersökes, som är kändt äfven i de minsta byar, lätt flyttbart, och således beqvämligt för resande. I en Amerikanares händer voro de af de Förenade Staternas Bank utgifna sedlarna, vexlar dragna à vista på hvarje af hans landsmän. Denna fördel är icke obetydlig i ett land, der, antingen för att göra ett afbrott uti det husliga lifvets enformighet, eller för att ögonblickligt lugna en nervös orolighet, som utmärker Nord-Amerikanaren, alla manspersoner, qvinnor, barn och gubbar, under den minsta förevändning, företaga utvandringar af 2 och 300 mil; uti ett land, der alla transport-medel äro till den grad anlitade, alt det icke är ovanligt att befinna sig, sjelf den sex- till åttahundrade, till och med den sjelf-tusende på ett ångfartyg.
Bland alla svårigheter är den störst, som rör öfverskotten å inkomster. De Förenade Staternas Bank härledde sin upprinnelse från Kongressen; den var föremålet för Regeringens synnerliga uppsigt. Dess soliditet var fredad för alla slags åtkomst-försök; i dess kistor voro stats-inkomsterna skyddade mot hvarje fara. Nu anförtros dessa inkomster åt Lokal-banker, dem Presidenten, eller, såsom Presidenten, i ett särskilt bådskap till Senaten, kallade Skattkammare-Sekreteraren (Finans-Ministern), hans, Sekreterare för Skattkammaren, härtill har utsett; der insättas de utan annan garanti än ett emellan Skattkammar-Sekreteraren och Bank-Direktörerne uppgjordt fördrag, hvilket är ingenting mera än en enskilt förbindelse. Dessa Banker äro lika oberoende af Presidenten eller hans Kabinett, som Engelska eller Franska Bankerne äro det. Det är synbart att denna anstalt är felaktig; ingen tillfredsställande jemkning häri, har likväl ännu blifvit uppgjord. I två år hafva redan de i dessa Lokal-bankers vård varande allmänna medlen ökat sig, (de uppgå nu till 100 mill.), utan den lagstiftande maktens sanktion. I 10 sessioner har Kongressen sysselsatt sig med att granska frågan, och en lämplig upplösning deraf är ännu icke funnen. Utan säkra bevis har man tadlat Banken såsom ett monstrum af oredligheter och missbruk; och nu utbreder man missbruken öfver hela Unionens område; ty emellan Lokal-bankerne kan det icke fattas en täflan i oredlighet, eller, om man så vill: i tillgifvenhet mot Presidenten och hans parti, för att erhålla några spillror af dessa dyrbara insättningar.
— — — — — — — — — — — —
Om de medel Presidenten föreslagit för att ersätta Bank-rörelsen synas oss vara otillräckliga eller outförbara, äro de, med hvilka han hoppas kufva oordnings-andan, icke mindre felagtiga. "Som en stående Armé är oförenlig med andan i våra institutioner och med de uti landet rådande idéer, är det nödvändigt," säger han, "att vi af milisen begära den styrka, som fattas för allmänna Statsmakten." I följd häraf uppmanar han Kongressen att ägna sin uppmärksamhet åt milisens reorganisalion. Han föreslår vissa stadganden, nära nog liknande dem uti vår lag rörande det mobila National-gardet, och han framställer några idéer om den militäriska undervisning, som bör bibringas alla medborgare. Grundlagen berättigar Kongressen att anordna milisens organisation och disciplin; den stadgar, i 8 Art. 16 §., som följer: "Kongressen skall tillse att milisen blir organiserad, väpnad och inöfvad, samt äger att anbefalla användandet af den del af milisen, som befinner sig i de Förenade Staternes tjenst, öfverlemnande åt de särskilta Staterne att utnämna officerare, och omsorgen att, inom milisen, införa den af Kongressen föreskrifna disciplinen." Enligt ordalydelsen i denna §., kan man förutse, att hvarje af Kongressen utfärdad lag, rörande införandet af en mera sträng disciplin och noggrannare vapenöfningar, skall möta motstånd från de särskilta Staterne, som äro angelägna om sin suveränitets-rätt. Om, oagtadt grundlagens bestämda ordalydelse i afseende på post-vägarne, man lyckats att förbjuda Kongressen att göra ett spadtag utom det federala distriktet, och att, med en enda centime, bidraga till hvarje slags kommunikations-företag; hvad fördel kan man då icke draga af redaktionen i 16 §.?
I närvarande stund böra de af lagen föreskrifna vapen-öfningarne räcka i tre dagar. Man kan svårligen föreställa sig huru mycket äfven denna inskränkta exercis-tid väcker missnöje. Allmänneligen klagas öfver lagen om de tre dagarne. "Det är tre arbetsdagar J tagen från hvarje Familje-fader", säger Köpmannen, Krämaren och Dagsverkaren. "Det är icke uti handgreppen J lemnen undervisning", säga Presterne och förfäcktarne af nyckterhets-föreningar; "J lären dem syssellöshet, sedlöshet och fylleri". Antalet af de medborgare som heldre blottställa sig för penningepligt, än de löpa kring gatorne, med muskötten på axeln, utan ordning eller hållning, företrädde af en trumma och en skorrande pipa, är så betydligt, att, på flera ställen, pligten fallit i glömska. I alla stora städer ha de som motsatt sig lagen om tre dagars exercisen, valt ett bättre medel än det att icke infinna sig. De inställa sig, tvärtom, hoptals, klädde i sällsamma drägter, väpnade med trädsvärd eller qvastkäppar. Trotts alla hinder, blanda de sig i de mest nitiske Milis-Soldaternes evolutioner, öka der, om möjligt är, oredan, och ådraga allesammans hopens gäckerier. Desse oöfvervinnerlige Don Quichotter, som de sjelfve kalla sig, ha lyckats att förlöjliga Amerikanska Milis-systemet, som redan med misshag åsågs af folket, emedan det rycker individerne från deras yrken, hvilka utgöra Amerikanarnes hela lif. Om sinnesstämmningen är sådan, kan man icke draga i tvifvel huruledes den lag skulle betraktas, som från 3 till, måhända, 15 dagar utsträckte exercis-tiden.
Bildandet af en federal-armé, utöfver den kärna af 6000 man, som nu finnes, motsäges af det rådande tänkesättet. Vi tro, att man ingenting kunde vinna af en federal-lag om milisens reorganisation, ty afunden staterna emellan skulle verka till dess förfall, eller också skulle den öppet motarbeta densamma. Vi tro att lokala lagar, så vida de icke förfölle, i följd af medborgarnes antipati för militär-öfningar, kunde ha den påföljd, att de ökade oordningen genom kollisioner emellan de särskilta kompanierna, somliga sammansatta af arbetare, och andra af borgare. Ett enda system synes oss verkställbart, och dess införande ligger utom Presidentens och Kongressens maktutöfning; det vore bildandet af troppar, besoldade af hvarje stat. Grundlagen medgifver sådana, med Kongressens tillstånd (Art. 10, §. 2). I södra landet finnas redan flera städer, såsom Richmond och Charleston, som underhålla sålunda besoldade troppar, för slaf-polisen. Denna plan skulle äga den förmån, att den vore mera öfverensstämmande med den rådande principen af staternas oberoende; likväl skulle den äfven medföra den stora olägenheten att underlätta missbrukandet af detta oberoende, ett missbruk, hvartill de redan synas mycket benägna.
På någon lid hafva vissa kloka hufvuden i de Förenade Staterna diskuterat idéen af en väpnad polis; Konstablens käpp och Sheriffens posse comitatus äro ej tillräckliga. Oberäknadt flera politiska svårigheter, är ett särskilt hushålls-system för landet hinderligt mot planens antagande. Virginien, till exempel, är till vidd jemförligt med 2 femtedelar af Frankrike. En Gendarmeri-korps af 1000 man, som för detsamma vore föga betydlig, skulle medföra en årlig utgift af 3 millioner Frank; och 3 millioner, säga landets kalkulatörer, är icke mindre än hvad det skulle kosta oss i intresse för ett lån, hvarmed vi kunde göra en kanal eller en jernväg från Richmond till Ohio (vid pass 160 mil). Således gräfver man kanalen, men uppskjuter att bilda en säkerhetsmilis. Om, på samma tid, några resande från Norden pryglas eller hängas, såsom Abolitionister, under en af slafägare anställd uppresning, så väcker sådant bedröfvelse i början, men snart tar man sitt parti, ty man vill heldre ha en kanal eller en jernväg af 160 mils längd, som gör Richmond till New-Yorks medtäflare, än man vill frälsa 2 eller 3 fanatiske svärmare från prygel eller repet.
— — — — — — — — — — — —
Den slutföljd man kan draga af allt det föregående, är, att den federativa makten, efter hand beröfvad alla sina företrädesrättigheter inom landet, oftast icke äger annat än toma förslag att uppställa emot de inre hindren. Om den aldrig så litet utvecklar sin tanka, aldrig så litet antyder ett medel till fortskridande, reser sig emot densamma en mäktig Opposition. I frågan om dess utrikes förhandlingar, deremot, är det möjligt för makten att utsäga sin mening på ett kraftigt och bestämdt sätt, utan att uppväcka omkring sig häftiga motsägelser. Detta kan, i viss grad, förklara den allmänna färghållningen i bådskaperne, i allt hvad som rörer Unionens relationer med den öfriga verlden."
LITTERATUR.
Minne af Riks-Rådet och Kansli-Presidenten Grefve Gustaf Philip Creutz; af Frans Michael Franzén. (Otryckt.)
Andra och sista Artikeln.
De tider, i hvilka Grefve Creutz lefde och verkade, äro, i mångas begrepp, föga mindre aflägse än medelåldern, än sjelfva antiken. Så mycket nytt har tilldragit sig under den sista halfsekulariska perioden, att snart sagdt allt det äldre förekommer dem såsom hopblandat i en massa och försunket i samma natt. Nästföregående tid, eller den som här är i fråga, var dock af stor betydelse, och i sann mening drägtig af den närmast följda. Den var de så bekanta Filosofernas tid, och Creutz befann sig i vänskaps-förhållanden till flere af dem. Men dels yrkades ännu ej vissa läror, dels voro de redan gängse, mindre utbildade än de sedan blefvo, dels äro Creutz's filofiska vänner kända såsom de mest moderata. Bland dessa stod Marmontel främst, och deras förbindelser knötos redan under Creutz's första vistande i Frankrike, då han, utnämd Svensk Minister i Spanien, var stadd på sin resa till detta land. Förf. meddelar derom åtskilliga upplysningar, samt omtalar ock Creutz's besök i Ferney hos Voltaire; tilläggande, hur intressant det vore att känna något af hvad dem emellan blifvit talt, en önskan, numera omöjlig att uppfylla, sedan både de sjelfve och deras vänner längesedan försvunnit.
Fastän således filosofens och statsmannens samtal visst icke kunna, mer än femti år efter den sistlefvandes frånfälle, bli tillgängliga för eftertiden, finnas dock några få minnesdrag af deras korta bekantskap. De äro förvarade i Voltaires arbeten[1], och bära prägeln af dennes sarkastiska egenheter. Han skrifver till Marmontel under den 21 Maj 1764: "Jag har ej fått behålla Grefve Creutz mer än en enda dag, och jag skulle ha velat tillbringa hela min lefnad med honom. Vi skicka sällan sådana Ministrar till fremmande länder. Store Gud! hvilken mängd af Welcher här i verlden!"[2] Och längre fram, i samma bref: "Grefve Creutz har sagt mig, att i Sverige, filosoferna alldeles icke behöfde något beskydd; så är det äfven i England, men så går det inte helt och hållet till hos oss. Gud nåde oss, min älskade medbroder!" — Till Madame Geoffrin (hvars vänskaps-förbindelser med Creutz Förf. ock omtalat) skrifver Voltaire under samma datum: "Grefve Creutz är värdig att af er vara känd; han förtjenar allt hvad ni behagat skrifva mig till rörande honom. Om någon Kejsar Julianus funnes till i verlden, vore det till honom, som Gr. Creutz borde skickas såsom Ambassadör, men ingalunda till folk som göra Autodaféer, och kyssa klädfållen på munkar. Svenska Senaten måste ha varit yr i hufvudet[3], då den ej låtit en sådan man qvarstanna i Frankrike. Der hade han gjort gagn, och sådant är omöjligt att göra i Spanien." — Ett bref till Damilaville[4] är ännu besynnerligare; och det skulle löna mödan att undersöka, huruvida det faktum är grundadt, som Voltaire förmäler sig ha hört af Creutz: "Jag har tillbragdt," skrifver han, "en hel dag med Grefve Creutz, Svensk Ambassadör i Madrid. Gifve Gud, att han vore det i Frankrike! han är en af de värdigaste män som finnas... Han har sagt mig, att en katekes, tryckt i Stockholm, begynner sålunda: "Hvarför har Gud skapat dig och satt dig här i verlden? — För att dyrka honom, och vara fri. — Hvari består friheten? — Deri, att endast lyda lagen &c." — Detta är minsann något helt annat än Welchernas katekes."
Oansedt Voltaires, i brefvet till Mad. Geoffrin, fällda obilliga dom öfver Spanjorerna, fann Creutz ett oändligt behag, snart sagdt i allt, under sitt tuåriga vistande uti deras land, en förkärlek, den han ock både i skrift och tal ofta yttrade för sina vänner. Förf. anmärker dervid, att "han talade som Poet, intagen af det romantiska, så hos folket som i naturen." Det är alltid samma land, samma folk; och vi hembära båda all skyldig aktning. Men, efter allt hvad man i senare tider derom hört och läst, torde det omdöme vara förlåtligt, att, till fullkomligt delande af Creutz's mening, ingenting mindre fordras, än hans poetiskt gällande rekommendation.
Han blef Ambassadör i Frankrike. Förf. yttrar, med åberopande af Schröderheim[5], "att han dertill kallades af Ständer, som ej gillade hans
- ↑ Correspondance Générale, årtalet 1764.
- ↑ Welches, var ett slags öknamn, hvarmed Voltaire, i sin förtroliga brefvexling, betecknade de oupplyste.
- ↑ Il faut que la téte ait tourné au Sénat de Suède...
- ↑ Denne, ehuru filosofernas och encyklopedisternas förtroliga vän, är i den vittra verlden endast känd såsom Voltaires korrespondent. Han var Directeur du Vingtième, eller Chef för en Afdelning i Finans-Ministeren, som hade bestyret med en Tjugonde-pennings-afgift (le sou par livre), hvaraf benämningen ock härleder sig.
- ↑ Åminnelse-tal öfver Riks-Rådet Grefve Creutz, hållet inför Wetenskaps-Akademien, 1787.
