odlingsgrad måste naturligtvis, det oaktadt, alltid komma att äga rum.
Icke kan vår mening vara att påstå, att de flestes omdöme skulle vara det sämsta omdömet. Visserligen icke. Men i ämnen, hvilka icke ligga inom de allmännaste kunskapernas område, — och dit lärer väl få räknas sättet att styra ett Rike, eller att skrifva en bok, — kan endast händelsvis de flestes omdöme komma att falla in med det rätta omdömet. Med andra ord. Pluralitetens mening är en alldeles egen sak för sig, kan hafva både värde och kraft, men begge åt ett håll, som endast, genom en händelse, kan inträffa med det rätta. Vid ett lugnt betraktande af ämnet, skall till och med hvar och en medlem af just denna pluralitet utan svårighet inse, att så förhåller sig, och att detta icke innehåller något, som förnärmar hans heder. Fleste rösterna uttrycka hvarken mer eller mindre än de flestes tycke, och ståndpunkten af deras insigt. Talar man om en hel nation, lärer det vara få ämnen, om det ens är något, som man med sundt förnuft kan förutsätta, att hvarenda dess medlem fullkomligt känner. Vill man allenast vela hvad de fleste i nationen för ögonblicket vilja, eller har man för tillfället ett ethnografiskt behof att lära känna hvad grad af bildning, hvad ståndpunkt af åsigter, hvad öfvervägande tycke nationen ett visst år äger, då är naturligtvis pluralitetens mening, om den kunde rent upphemtas, det som är angeläget att söka. Men till det rätta i sak kan denna pluralitet blott stå i ett tillfälligt förhållande. Händelsen kan göra att den har rätt, händelsen kan göra att den har orätt. Händelsen kan göra att flertalet af de personer, hvilka utgöra publiken på en ort, veta sanningen, känna det rätta af en ifrågakommen politisk eller litterär sak; det uppstår då der å orten en gillande mening. Å en annan ort händer motsatsen, och der inträffar då en ogillande mening. I intetdera fall kan dock sanningen sjelf rubbas af ogillandet, eller stödjas af gillandet, i annan mening, än att sanningen der å orten blir antagen och göres gällande, eller ock icke blir det, — hvilket, om saken är af praktisk inflytelse, då länder de å orten vistande personerna närmast till fördel eller skada. I annat fall utgör den tillkännagifna meningen blott ett mått å den der i orten varande bildning. Historien ger i alla tidehvarf rika och klara exempel, än på missförhållandet mellan en ifrågakommen sak och allmänhetens tänkesätt derom. än på öfverensstämmelsen dem emellan. Missförhållandet är nästan hvad som oftast visar sig, så snart saken är af något högre vigt, och innan dess verkliga beskaffenhet hinner blifva allmännare känd. d. v. s. innan begreppet derom blir uppodladt. Sådant kan stundom töfva länge. Men mången gång har också en ny sak rönt pluralitetens gillande omdöme, ehuru saken ingalunda varit i öfverensstämmelse med det rätta. Öfverallt är det händelsen, som på detta område herrskar, och ingenting säkert kan häraf slutas, hvarken för det godas och rättas framgång — eller för dess hinder. I fordna tider var derföre allmänt erkändt, att pluralitetens tycke icke kunde vara annat än barometern på bildningens beskaffenhet och höjd. Äfven i våra dagar skulle något så löjligt, som påståendet om detta tyckes afgjorda öfverensstämmelse med sanningen, ej hafva kunnat bringas å bane, om ej personer funnits, hvilka, då de ej kunnat befrämja sina afsigter, genom hvad rätt och godt varit, medelst att på öfvertygelsens väg vända sig till de förnuftigaste och upplystaste i landet, hvilka de, uppå goda skäl, förmodligen ansett tillhöra minoriteten, i stället inbillat någon godsint publik, att dess tycken, eller flesta rösterna, ägde att förfoga om hvad mål som helst, samt att förnekandet af denna lära vore detsamma som en ohöflighet mot hela nationen. Huruvida det nämde, för publiken smickrande, påståendet blifvit af publikens pluralitet någonsin antaget, är ganska ovisst, då intet menskligt sätt finnes att rent upphemta publikens röster. Men säkert är, att samma personer, hvilka åt flesta rösterna yrkat en så stor och naturvidrig rättighet, blott begagnat denna fras såsom ett konstgrepp, att få sina egna förmenanden färgade och ansedda för publikens, hvilken, å sin sida, smickrad af den oväntade äran att få vara domare öfver allting mellan himmel och jord, icke borde förneka de sjelfgjorda språkrören, efter de kalla sig hennes.
Antagom en tilldragelse. Ett Europeiskt skepp går i qvaf vid bränningarna utanför en främmande kust, bebodd af Papuas, Horaforer, Pescheräher, eller några dylika folk på bildningens nedersta trappsteg. Hela besinningen förolyckas, utom en skeppsgosse, som kommer i land, och icke illa emottages af vildarne. Antag att dessa menniskor äro goda, gästfria, nödtorftligen förståndiga till de allraförsta behofvens afhjelpande, men i afseendepå räknekonst icke öfverstiga kunskapen af 20. De räkna icke längre dessa naturens barn, men kunna ju vara aktningsvärda ändå. Nu förekommer bland annat tilförandet af ett ekonomiskt företag, der en för Pescheräher vidlöftig och svår räkning förefaller. Men skeppsgossen uppstiger och säger: "Käre vänner! J behöfven 19 pålar på 9 ställen: jag skall korteligen säga eder att då beböfven J inalles 171 pålar." Hvilken djerf och snabb tanke! Hundrade sjuttio en! Hvilket hemlighetsfullt tal! Betraktom dessa Pescheräher, huru de med rynkade pannor begrunda om skeppsgossens utsago kan vara riktig eller ej. Hvad blir utslaget? Gör händelsen att tillräckligt många Pescheräher förmå utgrunda och med visshet inse hvad 9 gånger 19 gör, så omfattas skeppsgossens tanke med en bifallande mening. I annat fall förkastas han. Huruledes förkastelsen yttrar sig, beror på vildarnes mode. Om de nöja sig med sanningens förnekande, utan att tillika utskratta den, så kan skeppsgossen vara belåten. Men i hvilketdera fallet, lärer 9 gr. 19 icke blifva annat än 171. Nu frågas: Skulle man med skäl kunna utropa skeppsgossen för inbilsk eller öfvermodig, om han skulle tala så till sig sjelf, — högt kunde han ej våga det — "om här än vore tiotusende gode och gästfrie Pescheräher, så visst som här är etthundrade, och alla de tiotusen förkastade min utsago, så har jag ändå rätt."
Vi medgifva att exemplet är lågt taget, men det har skett för att ställa saken i ett klart och öfvertygande ljus. Vi Europeer äro inga Haraforer, på bildningens lägsta trappsteg, vi äro odlade folk; och vi Svenskar stå i allmän begrepps-odling, åtminstone icke under något annat folk. Men exemplets kraft ligger deruti, att ett antal af de vigtigaste frågor, i synnerhet inom Litteraturens, men äfven inom Politikens område, öfver hvilka frågor man påkallar allas omdöme, stå dock lika högt öfver den allom tilldelade kunskaps-graden, som Multiplikationen står öfver Pescherähernas förstånd, utan att någon medborgare borde anse sådant för vanhederligt, ehuru personer finnas, hvilka, af lätt begripliga skäl, hafva fördel af att bestrida sakens enkla sanning; kanske också bestrida den af öfvertygelse, och just då är vårt exempel för dem särdeles väl valdt. —
Huru ofta läser man icke, huru det inrymmes åt alla en domsrätt, att, efter flesta rösterna, afgöra alla litterära, vetenskapliga, ästetiska och politiska ämnen, och huru verkligen natur-barnsligt hörer man icke denna förmenta rättighet äfven begagnas, allt på grund af ett så kalladt "sundt mennisko-förstånd", hvilket naturligtvis alla tro sig äga, äfven de som äga ett förstånd af den mest osunda art. Man tillkännagifver väl ofta, för att skyla den rodnad man känner uppstiga på sina kinder, att man icke förstår de s. k. detaljerna, d. v. s. ämnets mindre delar, men dömmer ändå friskt öfver sjelfva saken, som just af mindre delar består. Besynnerligt att domsrätt uti ett ämne inrymmes åt andra än dem, som äga ett i detta ämne odladt förstånd. Ty att, utan denna inskränkning, blott på grund af ett allmänt, d. v. s. jemnlågt förstånd, vilja bedömma alla ämnen, tro vi företrädesvis bevisa brist på det slags förstånd, som kallas sundt. Ty om icke en högre kunskap, en högre odling anses äga en högre domsrätt i vigtiga ämnen, så kunde man ju ganska beqvämt bortresonera dem, på Kalifen Omars sätt, då han brände Biblioteket i Alexandria, emedan, om böckerna innehöllo detsamma som Alkoran, så voro de öfverflödiga, och om de stridde deremot, voro de oriktiga. "Antingen" skulle man säga, "innehåller all högre kunskap och all högre odling detsamma som vårt kära förstånd, och då äro de öfverflödiga; eller ock strida de mot detsamma, och äro således oriktiga."
Vår tanke om hvad t. ex. ett större eller mindre antal läsare af en bok eller en tidning bevisar, är af det ofvanstående ådagalagd; nemligen, att det uttrycker ingenting mer och ingenting mindre än ett mått af nationens odling; förutsatt nemligen att icke boken eller tidningen innehåller jemte dess framställda egna meningar, åtskilliga faktiska uppgifter, som för det vanliga lifvet äro nödiga; ty i sådant fall vore det ganska tvifvelaktigt om det stora antalet afnämare härledde sig från tycket för uppgifterne eller för meningarne. Om t. ex. Almanackan eller Kalendern innehölle derjemte åtskilliga politiska artiklar, vore det väl förnuftigt att åberopa den stora afgången å dessa nyttiga böcker, såsom bevis för nationens gillande af de politiska satser, till hvilkas spridande Regeringen skulle vilja begagna dessa små nödiga böckers ofantliga publik?
En märkvärdig och för allom bekant skickelse är, att den tidning, som först här i landet till publikens behag dref påståendet om flesta rösternas värde, och jemt yrkade antalet af sina många prenumeranter, såsom bevis å sina satsers värde, och som lefde i, och utaf denna mening en följd af år, blifvit, sedan medtäflare i företaget uppvuxit, småningom af nästan alla sina läsare öfvergifven. Man förklarar väl detta dermed, att den hyllande publiken vändt honom ryggen, sedan han öfvergifvit de meningar som förvärfvade honom hyllning, men den som har något minne lärer veta, att denna s. k. förändring — i fall den annars är någon — var en verkan af publikens likgiltighet, icke en orsak till den. Hvadan kommer sådana förändringar i allmänhetens tycke? Jo, då allmänheten kan en Redaktör utantill, — då de välbekanta satserna blifva såsom de kringvandrande näringsidkande positiven, satte för blott några få toner, som evigt återkomma genom evigt samma väfning, — då samma långa meningar i samma långa spalter förvandlas till Allmänhetens dagliga vatten och bröd, så upptäcker, den ena efter några veckor, den andra icke förr än efter en hel årgång, åter andra efter 10, de segaste möjligen först efter 15 årgångar, att: tidningen är tråkig. Då hjelper icke mera hvarken att söka vara qvick, eller verkligen vara ond, — man öfvergifves — ty glädjen, nöjet, behaget är under olika former, ändå det som har menniskans djupaste tycke.
Men finnes då i litterär väg ingenting som är mäktigt att bibehålla de dödliges tycke?
Jo — men blott under tvenne vilkor:
1:o Att ämnena äro i sin kärna så friske, att de äga något inre behag för menniskan, och derigenom någon kraft att fortlefva, någon förmåga att vexa i nya skapelser;
2:o Att ämnena i deras utveckling värmas af snillets lifliga eld, som gifver åt dem ett yttre behag.
Huruvida, i stöd af dessa tvenne fordringar, något fortvarande tycke å allmänhetens sida för vissa litterära alster är att befara, det öfverlemne vi åt Allmänhetens närvarande tycke att bedömma.
Medelst Nådig skrifvelse af den 21 sistlidne November har Kongl. Maj:t förklarat, det Svenske och Norrske vice Konsuln i Wismar skall vara berättigad, att för Certifikater, som jemlikt Kongl. Brefvet af den 11 Oktober 1804 af honom meddelas å de bevis, Magistraten derstädes utfärdar för Wismarske till Svenska hamnar afgående fartyg, hädanefter uppbära en lösen af Två R:dr Hamb. B:ko, utan afseende å fartygens större eller mindre lästetal; hvilket Kongl. Kommerse-Kollegium härigenom skolat till vederbörandes kännedom meddela. Stockholm den 12 Januari 1836.
Till vederbörande Korrespondenters och Postförvaltares efterrättelse varder härmed kungjordt, att Postkommunikationen emellan Sverige och Finland öfver Ålandshaf, efter innevarande veckas utgång och tills vidare under vintermånaderne, kommer att äga rum, blott en gång i veckan, att Fredagen under denna tid, likasom de föregående vintrarne, är bestämd till postdag för bref från Stockholm, hvilka denna väg till Finland och Ryssland expedieras, samt att bref till dessa länder emellertid kunna tvenne gånger i veckan öfver Haparanda afsändas. Stockholm af Kongl. Öfver-Post-Direktörs-Embetet den 14 Jan. 1836.
- E. Lagerheim.
- L. S.
- C. Spångberg.
Direktionen öfver Kongl. Arméns Pensions-Kassa har velat härigenom tillkännagifva, att Direktionen, tills vidare, upptager för nämde Kassas räkning penningelån mot 4 1/2 procent årlig ränta, som den 1 Februari och den 1 Augusti hvarje år erlägges, och med vilkor af kapitalets återbetalande 4 månader efter å någondera sidan skedd skulduppsägning; att teckning till lån, dock endast å jemna l00:detal Riksdaler, och ej till mindre summa än 200 R:dr B:ko för hvarje utgifvande förbindelse mottages af Kassans Kassör; att genom teckning utbjudna belopp böra, för Arméns Pensions-Kassas räkning, i Rikets Ständers Bank insättas; att räntan, beräknad från insättningsdagen, erlägges första gången å den 1 Augusti innevarande år, och sedermera efter förloppet af hvarje halft år; att lån icke mottages utan efter föregången teckning; samt att i öfrigt behöfliga upplysningar lemnas af Kassans Kassör. Stockholm den 18 Januari 1836.
Kongl. Krigs-Vetenskaps-Akademiens Herrar Ledamöter sammanträda nästa Fredag den 29 dennes, kl. 6 e. m., uti Kongl. Krigs-Kollegii Hus vid Munkbron.
Som för Götha Kanal-Verks räkning i år kommer att förfärdigas en Rullbro af jern, till dimensioner och sammansättning lika med de Broar som senare åren blifvit öfver Kanalen uppförde, har Direktionen beslutat kungöra att anbud till leverans af en sådan kunna göras, med utsatt pris i ett för allt för Bron med alla dess tillbehör, levererad vid någon af Kanalens Lastageplatser inom instundande Augusti månad. Gjutgodset till en sådan Bro väger 72 à 73 Sk℔, Smidet 12 à 13 Sk℔ och Melallerne 4 L:℔, allt viktualievigt. — Modeller till Gjutgodset få afhemtas i Stockholm. — Bron skall sammansättas och till alla delar kompletteras vid det Bruk der den tillverkas, samt där besigtigas och godkännas innan den afsändes till Kanalen, och bör Leverantören under första året sedan Bron blifvit uppsatt, ansvara för de olägenheter, som af jernets mindre goda beskaffenhet kunna uppkomma. Anbud emottagas till den 20 instundande Februari, af Kanal-Verkets Öfver-Mekanikus, Öfverste-Löjtnanten och Riddaren G. Lagerheim, som lemnar vidare upplysningar i ämnet, och hvars adress är Norrköping och Hulta. Stockholm den 19 Januari 1836.
- Direktionen.
Notifikationer.
STÄMNINGAR OCH KALLELSER.
= Genom beslut den 7 dennes, har Sunnerbo Härads-Rätt stadgat att den eller de, som kunde halfva klander att anmäla emot det den 25 Oktober 1833 slutade köp, hvarigenom Sven Olofsson af Petter och Carl Jonassöner för 157 Rdr 27 sk. B:ko tillhandlat sig l/4:dels mantal Kronoskatte Vänneböke, borde genom ordentlig Stämning sist inom 6 månader efter det underrättelse härom i Stats-Tidningen blifvit införd, göra sitt klander gällande; hvilket härmed kungöres första gången. Ljungby å Tingsstället den 17 Nov. 1835.
- På Häradshöfdinge-Embetets vägnar,
- J. Tornerhielm.
= Som Köpeskillingen för det från Kommissions-Landtmätaren C. J. Åkerman år 1830 utmätte och exekutivt försålde ett helt hemman i Rya, hvilket blifvit af Wedevågs Bruksägare inropadt, enligt företedd och af vederbörande Exekutor upprättad liqvid, icke varit tillräcklig till gäldande af fulla beloppen af de i egendomen enligt Gravationsbevis befintlige Inteckningar, så varda den eller de fordringsägare, som vid berörde tid haft Inteckningar i nämnde fastighet och icke derföre erhållit full liqvid, kallade att å första Rättegångsdagen af det Ting, som infaller näst eller en månad från denna stämnings införande 3:dje gången i Sveriges Stats-Tidning, sig infinna, för att sig förklara öfver köparnes gjorde ansökan om dödandet af besagde Inteckningar; hvaröfver utlåtande kommer att af Härads-Rätten sedermera meddelas, utan hinder af Inteckningshafvares uteblifvande eller af den omständighet, att Original-reverserne icke kunna företes. Christinelund den 22 December 1835.
- På Häradshöfdinge-Embetets vägnar,
- Fredrik Welin.
ÅRS-PROKLAMATA, STÄMNINGAR OCH DOMAR
I SKULDFORDRINGS- OCH KONKURSMÅL.
= Å Lördagen den 27 nästinstundande Februari, kl. 11 förmiddagen, afkunnar Calmar Rådhus-Rätt Domar uti föltande Konkursmål, nemligen: emellan Handlanderne J. Ågren, Carl Elfving och C. Mag. Åbrandt, och deras Borgenärer. — Uti Konkursmålen emellan S. M. Adjunkten C. G. Runemarks Sterbhusdelägare, och Mjölnaren Daniel Peterssons samt dess Hustru, och deras Borgenärer, afkunnar Calmar Rådhus-Rätt Domar, Onsdagen den 30 nästkommande Mars, klockan 11 förmiddagen.
= Jemlikt Svartlösa Härads-Rätts å Höste-Tinget den 6 Nov. sistl. år afsagda beslut, är Hr Assessoren Joh. Paul Juringius, hvars vistelseort är obekant, härmed kallad och kommunicerad, att å första Rättegångsdagen af innev. års Winter-Ting med samma Härad sig derstädes infinna, beredd att fullständigt svara uti Konkurstvisten efter afl. Hushållerskan Anna Maria Werner, vid påföljd att målet ändock till hufvudsaklig pröfning företages, hvilket härmed första gången kungöres.
= Norra Möre Härads-Rätt har, genom Utslag denne dag, beviljat offentlig Stämning å afl. Komministern i Åby, Magister E. J. Hultmans och hans Enkas samtlige så kände som okände Borgenärer, att å andra Rättegångsdagen af det Lagtima Ting, som näst efter 6 månader från denna dag med nämde Härad infaller, sina fordringar i berörde gäldbundna bo lagligen styrka och bevaka, vid förlust af all vidare talan och betalningsrätt; hvilket tredje gången kungöres. Tingsstället Rockneby den 3 Dec. 1835.
= Jemlikt beslut af den 3 Sept. 1835, varda samtlige Fordringsägarne i Herr Kapiten G. Viggmans och hans Frus vid Norra Möre Härads-Rätt anhängige Konkurs, kallade till inställelse inför nämde Härads-Rätt, före Rättegångstimmans slut, kl. 7 på aftonen, å första helgfria Måndag nästk. Mars månad, för att sine fordringar så förete och bevaka,
