politik. Sluteligen förkastade Kammaren ett af Hr Salverte framslälldt Amendement, som i uttryckliga ord fordrade åtgärden af en allmän amnesti. Om andan och syftningen af Adressen, härefter, hos några personer ger anledningar till tvifvelsmål, om de tro eller också anse trovärdigt, att denna adress skall gifva en stöt åt den nuvarande Regeringen och dess politiska syslem, så må de gerna öfverlemna sig åt dessa drömmar. Det skulle vara omenskligt att förneka dem nöjet af att spetsfundigt klyfva en fras, af att betänksamt analysera ett ord, för att derur draga den mening, som de önska finna, men som Kammaren förklarat sig icke vilja ditlägga.
"Regeringens politik, denna politik, som redan tillhör historien, emedan den, enligt verldens vittnesbörd, uppfyllt sitt ändamål, som är ordningens återställande, har af Ministern för Inrikes ärenderna blifvit utvecklad i ordalag, fulla af värdighet och moderation. För vår enskilta del anmärka vi, dessutom, med nöje den karakter af måtta och sans, som stämplat hela denna diskussion. Lugnet råder inom Kammaren, som inom Landet.
"Det enda amendement, som Kammaren låtit i adressen inflyta, det, angående Polens rättigheter såsom nation, har, ehuru det förorsakat en ädel och varm diskussion, likväl icke föranledt till någon oenighet inom Kammaren, eller mellan Ministrarne och Kammaren. Med afseende å det i fredälskande ordalag affattade bådskapet från Förenta Staternas President, har Kammaren i sin Adress låtit inflyta lika fredälskande uttryck. Allt låter hoppas, att denna oenighet snart skall bli bilagd mellan tvenne Nationer, hvilka äga så många skäl att förblifva i godt förstånd sins emellan, och intet enda till ett krig med hvarandra. Kommissionen har sett sig föranlåten att närmare upplysa och utreda ett uttryck, som kunnat förefalla tvetydigt. Den har högtidligen gjort rättvisa åt Styrelsens vishet och beslutsamhet. Allt i Adressen antyder lugn och enighet, och är Regeringen en borgen för Representanternas fortfarande trogna medverkan till det gemensamma ändamålet, liksom för deras gillande af hvad som redan blifvit tillvägabringadt. Tonen under diskussionen har icke varit mindre fredlig, än den som i Adressen uttalar sig. Man bör ej förundra sig deröfver. Nu hafva angelägenheterna återtagit sin jemna gång. Det är icke mer dagligen fråga om beståendet af den nuvarande Regeringen. Passionerna börja lägga sig, emedan de orsaker, som satte dem i rörelse, blifvit undanröjda, och, sedan nu frågan om revolution en gång är uttömd, så ges det icke mera någon rent parlamentarisk fråga, som kan väcka oroligheler inom Kamrarne och landet. En sådan fråga kan icke ges, ty hvad Frankrike fordrade, har det genom Juli-revolutionen erhållit. Må några missnöjda önska en förändring i den bestående ordningen, den allmänna rösten önskar det icke."
I sammanhang med dessa reflexioner införa vi här det tal, som af Konselj-Presidenten, Hertigen af Broglie, hölls i sessionen den 12 Januari i Deputerade-kammaren, med anledning af amendementet rörande Polska nationaliteten:
"Mine Herrar! när den Polska uppresningen år 1831 närmade sig sitt slut, så insåg Franska regeringen, som ingenting försummat, för att förekomma den blodiga katastrofen; som gjort allt, för att mellan de krigförande tillvägabringa en å ömse sidor hedrande och välgörande förlikning; som, ensam bland Europeiska Makterna, sökt att i denna strid göra sig till en medlare; som gjort det med nit, med ihärdighet, i rättan tid; då redan insåg Franska Regeringen, hvilka följderne skulle blifva af en förtviflad kamp och en blodig seger. Den insåg, att följderna, med hela sin tyngd återfallande på de besegrade, skulle medföra en mera eller mindre kännbar rubbning i alla Europas genom Wiener-kongressens beslut stadgade politiska förhållanden. Franska Regeringen fattade genast med hänseende härtill sina mått och steg; den antog sig de öfvervundnas sak och åberopade till deras bästa mensklighetens fordringar; den förklarade öppet för Kabinettet i St. Petersburg, att den icke ansåg Rysslands Kejsare penom Warschauer-upproret frikallad från de förbindelser han, enligt Wiener-kongressens beslut, sig iklädt; att Franska Regeringen aldrig skulle anse någon annan förening äga rum mellan Ryssland och Polen, än den, som grundade sig på ingångna traktater, och att, efter Franska Regeringens åsigt, den politiska författning, hvilken Kejsar Alexander infört inom Polen, sednare än Wiener-kongressen, utgjorde en åtminstone moralisk beståndsdel af de i densammas beslut innehållna stadganden (Allmännt bifall).
"Således hade Franska Regeringen, redan före offentliggörandet af lagarne af 1832, deremot anfört sin reservation. Den förnyade densamma vid de nämnda lagarnas offentliggörande, och äfven sedermera, då samma fråga 1833 å nyo upptogs, och Ryska Regeringen uti en, i sjellva början af dess officiella tidning införd artikel, nekat samtlige de Makter, som undertecknat Wiener-kongressens beslut, med undantag likväl af Österrike, Preussen och Ryssland, all rättighet att garantera uppfyllandet af de i denna akt förekommande stipulaliouer; då Ryska Regeringen framställt den hypothesen, att Polska upproret till sin helgd omintetgjort alla artiklar, rörande Polen, som i Wiener-kongressens beslut blifvit upptagna, och att det stod Kabinettet i St. Petersburg fritt att med yttersta stränghet begagna sig af segrarens rättigheter; då lät Franska Regeringen, i sin officiella tidning afgifvande sitt svar, i Monitören inflyta en artikel, som, det ena efter det andra, vederlade alla Petersburgska Kabinettets påståenden och i sin rätta dager framställde samtliga förhållanderna.
"Sådan! mina herrar! är för det närvarande sakernas ställning, och Kamrarne hafva förklarat sig gilla Regeringens åtgärder.
"Men har denna ställning sedan 1833 förändrat sig? Vi tro det icke. Hvad man i sjelfva verket också må säga om ett nyligen offentliggjort dokument, ett dokument, om hvilket vi, Styrelsens medlemmar, icke kunna på officiell väg taga några kännedom, emedan det icke har emanerat från något af Petersburgska kanslierna, och aldrig erhållit någon authentisk och officiell offentlighet, hvad vigt man också må fästa vid detta dokument, då man tager i betraktande, att de fraser, som deri förekomma, ändå verkligen finnas, så äro dessa fraser, efter alla anledningar, icke annat, än blotta ord, och det skulle vara omöjligt, att från deras ursprungliga gestalt omskapa dem till akter, lagar, dekreter, som förändrade något i sakernas förut bestående ordning.
"Medger man detta, så hvad åstundar man vidare? Om inom denna Kammare funnes någon, som trodde att reservationernas tid redan vore förbi; att det icke vore lämpligt att vidare framställa några protestationer; med ett ord, att man måste skrida till handling; om här funnes någon, som förmodade, att Polens nuvarande tillstånd ger Frankrike anledning till ett krig mot Ryssland; att det intresse, vi böra fästa vid upprätthållandet af den af Kejsar Alexander grundade samhällsordningen, är af tillräcklig vigt, för att förmå oss att inveckla oss i ett allmänt krig; då få vi bedja den hedervärda ledamoten att från talar-stolen utveckla sina tankar, och vi skola taga hans förslag i närmare öfvervägande. men ända till detta ögonblick har aldrig någon dylik åsigt försökt alt göra sig gällande. (Från alla håll rop af nej! nej!)
"Hvad är det då man åslundar? Man vill ännu en gång i en adress protestera till förmån för ingångna traktaters helgd och Polska nationalitetens upprätthållande.
"Såsom medlem af den Kongliga Regeringen, bör jag nämna, att en sådan protestation icke skulle förorsaka oss bryderi; att ett upprepande af det, som redan fyra gångor blifvit sagdt, icke den femte kan sätta oss i någon förlägenhet. Den enda frågan blir, huruvida detta skulle låta förena sig med Franska Nationens värdighet, och bidraga till det ändamål man söker vinna. Jag bekänner öppet att jag, för min del, i detta hänseende hyser åtskilliga tvifvelsmål.
"Man vill protestera. Men hvartill kan det vara nyttigt, att utan uppehåll förnya sina protestationer, när sakernas ställning under tiden icke förändrat sig? Jag finner icke denna åtgärd tjenlig. Jag tror icke, att ett sådant förfarande är förenligt med en stor Nations anseende. Allt hvad jag vet är, att ju oftare man förnyar en protestation, ju mera förtager man densamma dess styrka. En reservation, som framställes i rättan tid och i passande ordalag, lefver länge i sinnena; men en protestation, som årligen afgifves; som derigenom, så till sägandes, utnötes; en protestation, som återkommer på sina bestämda tider och i ständigt samma ordalag, den slutar med att blifva ett slags form, något protokolls-artadt, vid hvilken de, till hvilka den framställes, slutligen fästa lika liten vigt. som de, af hvilka den framställes. (Rop af nej, på sidorna.)
"Jag säger, mina Herrar, att ett dylikt förhållande ligger i sakens natur: och att beständigt förnyade protestationer förtaga kraften och verkan för hvarandra. Del är åtminstone min tanka.
"För det andra, i samma ögonblick man sluter sig till systemet af de politiska reservationerna, ifrån den stund man icke vill skrida till handling, så hyser man tydligen den förmodan, att ändamålet med protestationen skall förr eller senare vinnas, genom öfverläggningar, negotiationer, öfvertalande.
"Nå väl, mina Herrar! om detta är det verkliga ändamålet med protestationer; om man måste gifva dem den retsamma karakteren af ett idkeligt återupprepande, härflyter också, som en naturlig följd af dessa ständigt förnyade protestationer, hos de Makter, till hvilka Regeringen i sådant hänseende vänder sig, en naturlig motvilja att villfara de fordringar, som till dem framställas. Och jag bör säga Kammaren, att dagen efter dessa protestationer är man vida längre, än dagen förut, skiljd, icke just från att förstå hvarannan, men från att vilja afhandla ett sådant ämne.
"Jag har ännu några andra betänkligheter att underställa Kammaren, och jag anhåller att den måtte godhetsfullt upptaga dem. Vi äro alla lifvade af samma åstundan, vi sträfva alla till samma mål, och jag upprepar ännu en gång, att, om jag endast toge min ställning, som Minister, i betraktande, så skulle det amendement, som blifvit er föreslaget, icke förorsaka mig minsta bekymmer, (flere röster: det är sant) men vi vilja protestera, och icke skrida till något afgörande med vapen i hand.
"Mina Herrar! är det välbetänkt, tillåten mig säga, är det klokt, (jag uttalar här öppet min mening) är det ens ädelt, att hos Polackarne underhålla förhoppningar, dem vi icke kunna göra till verklighet; att hos dem uppväcka illusioner, som kunna blifva dem förderfliga?
"J veten hvilka förhoppningar de öfvervunna hysa; J veten åt hvilka fantastiska drömmar de proskriberade öfverlåta sig, hvad planer de emigrerade bygga för framtiden. Nå väl! denna omständighet tror jag icke att man bör förlora ur sigte. Man bör vakta sig att blottställa sig för eviga förebråelser, i fall man på nytt väcker en strid, den man icke beslutat att understödja.
"Slutligen bör man äfven ihågkomma en omständighet. Vi skola icke tänka allenast på de Polackar, som vistas inom vårt fädernesland, som af oss blifvit emottagna, och njuta understöd af Frankrikes ädelmod. Man måste äfven tänka på dem, som bebo Weichselns stränder, hvilka äro ett ständigt mål för nationalhatet och den politiska hätskheten. Man måste ihågkomma, att sådana propositioner, som den ifrågavarande, och de diskussioner, som åtfölja dem, kunna för dessa Polackar vara af de bedröfligaste, de farligaste följder.
"Jag vet, att det en gång blifvit ett ordspråk, som man oupphörligen upprepar, att de i Polen bosatta Polackars lidande redan hunnit sin höjd; att man ej kan öfver dem hopa flera olyckor, än dem de redan erfarit; att i detta hänseende icke ges någon gräns eller måtta.
"Mina Herrar! man får icke blindt förlita sig på hvad, som vunnit häfd af ordspråk. Man måste vakta sig att icke vid dem fästa mera afseende, än de förtjena.
"Detta förhållande är i det hela icke grundadt. Bevare mig emellertid Himlen från att yttra ett enda ord, jag säger icke, för att rättvisa, ej för att ursägta, nej! icke ens för att förringa de lidanden, för hvilka Polackarne äro offer. Det finnes ingen af dem, som stannat qvar inom Polen, hvilken icke har något att hoppas, något att önska, något att frukta.
"Dessa, mina Herrar! äro de anmärkningar jag för eder velat framställa. J ären kallade att affatta ordalydelsen i Er adress. Det tillhör icke styrelsen att föreskrifva Er det språk J der skolen föra; det tillhör mig, minst af alla, att medelbarligen eller omedelbarligen blanda mig i redaktionen af denna adress, då jag icke har den äran att sitta i denna Kammare.
"Men, genom min plats i samhället, satt i tillfälle att kunna bedömma de säkra följderna af det beslut J nu gån att fatta, var det för mig så väl en pligt, som en skyldighet att för Er utveckla mina tankar. Hade jag äran innehafva en plats på Edra bänkar, huru högt värde jag än må sätta på upprätthållandet af ingångna traktater och huru varmt intresse jag än må fästa vid Polackarnes sak, skulle jag likväl hvarken tro mig tjena traktaternas helgd, eller Polens och Polackarnas väl, om jag afgaf min röst till förmån för det amendement, som nu blifvit föreslaget."
Danmark.
Köpenhamn den 18 Jan. Uti Stånds-församlingens session den 8 dennes, förekom frågan om dagtraktamentskostnaderna för Ständernas Deputerade, i anledning af en framställning af Kammar-Rådet Drewsen, att dessa traktamenter borde afskaffas eller nedsättas. Vid den omröstning som häröfver ägde rum, befanns, att 34 röster voterat för nedsättandet af en Kommitté i denna fråga, och lika många deremot, så att motionen, enligt lag, var att anse såsom afslagen.
- (Hamb. Corrsep.)
Tyskland.
Frankfurt am Main den 15 Jan. Tyska Förbunds-Församlingen har uti dess 31:sta sammankomst förledet år, fattat följande beslut:
"Sedan, uti Tyskland, i nyare tider och senast under benämning: "Das junge Deutschland" (det unga Tyskland) eller "Die junge Litteratur" (den unga Litteraturen;) en litterär skola bildat sig, hvars bemödanden oafbrutet derpå utgå, att uti belletristiska och för alla klasser af läsare tillgängliga skrifter, på det fräckaste sätt angripa den Kristna Religionen, sprida missaktning mot beståndande samhällsförhållanden och förstöra all ordning och sedlighet; — har Tyska Förbunds-Församlingen, i betraktande deraf att det är oundgängligen nödvändigt att skyndsamt och medelst samverkan af alla Förbunds-Regeringarna, sätta en gräns mot dessa förderfliga bemödanden, hvilka undergräfva grundvalarna för all laglig ordning, förenat sig i vidtagandet af följande stadganden, utan att det derföre är förbudet eller hvarje särskilt Regering obetaget, att, till ernående af samma syftemål, efter omständigheterna anordna ytterligare tjenliga åtgärder: nemligen:
1) "Samtliga Tyska Regeringarna åtaga sig den förpligtelse, att emot Författare, Förläggare, Tryckare och Utspridare af de skrifter, som utgå från den under benämning: das junge Deutschland, eller: die junge Litteratur, bekanta litterära skolan, till hvilken i synnerhet Heinrich Heine, Karl Gutzkow, Heinrich Laube, Ludolph Wienbarg och Theodor Mundt höra, med all stränghet tillämpa sitt lands Straff- och Polis-lagar, äfvensom de mot Tryck-missbruk stadgade föreskrifter; samt att, genom alla dem lagligen tillkommande medel, förhindra utspridandet af dessa skrifter, vare sig genom Bokhandeln, Lånbibliotheker eller på hvad annat sätt som helst.
2) "Bokhandlarne skola af Regeringarna på lämpligt sätt åtvarnas mot förläggande och försäljning af ofvanförmälte skrifter, och tillika skola de förständigas, hurusom deras eget välförstådda intresse kräfver, att Regeringarnas åtgärder mot den förderfliga syftningen af dessa litterära alster, äfven å deras sida, verksamt understödjas, med afseende å det beskydd de af Förbundet vilja påräkna.
3) "Den fria staden Hamburgs Regering anmodas att i detta afseende meddela behörig varning i synnerhet åt Hoffmann- och Campeska Bokhandeln i Hamburg, som företrädesvis äro förläggare och utgifvare af dylika skrifter. (Preuss. St. Zeit.)
Österrike.
Wien den 18 Jan. I går hade Kongl. Storbrittanniska Ministern Hr Fox en enskilt audiens hos Hans Maj:t Kejsaren. — Ryktesvis omtalas, att Engelska Ambassadören Sir F. Lamb, under loppet af nästa månad skall åter tillträda sin post härstädes.
Det säges, att Hans Maj:t Kejsaren ärnar tillbringa nästa sommar dels på lustslottet Schönbrunn, dels på slottet Laxenburg.
I morgon ger Kongl. Franska Ambassadören, Grefve de S:t Aulaire, en stor Bal, till hvilken hela Diplomatiska Korpsen och den härvarande högre Adeln blifvit bjudne. (Hamb. Corr.)
