KAP. I
Jag har alltid hyst den åsikten, att en aktningsvärd man, som gift sig och uppfostrat en stor barnskara, har gjort mera nytta i samhället än den, som alltid levt ensam och nöjt sig med att tala om överbefolkning. Knappt mera än ett år efter min prästvigning började jag därför allvarligt tänka på att ingå äktenskap, och jag valde min hustru liksom hon valde sin brudklänning; vi sågo inte på en fin och glänsande yta, utan på sådana egenskaper, som kunde hålla ut i längden.
Till hennes beröm måste jag säga, att hon var en snäll och präktig kvinna, och vad bildning beträffar, var det inte många fruntimmer på landet, som kunde slå henne ur brädet. Hon kunde läsa vilken engelsk bok som helst, utan att behöva stava annat än de svåraste orden, och vad saltning och matlagning angår, överträffade ingen henne. Hon prisade också mycket sin sparsamhet och förstod att räkna ut allting väl; dock har jag aldrig märkt, att vi blivit rikare genom hennes uträkningar.
Emellertid — vi älskade varandra högt, och vår kärlek växte med åren. Det fanns inte någonting, som kunde göra oss missnöjda med världen eller med varandra. Vi hade ett förtjusande hem, som låg på en vacker plats och i gott grannskap. Vi tillbragte tiden med lantliga, oskyldiga nöjen, vi besökte våra rika grannar och hjälpte dem, som voro fattiga. Vi behövde inte frukta bekymmer. Alla våra äventyr utstodo vi vid vår egen härd, och våra resor gingo endast från den ena stugan till den andra. Som vi bodde nära landsvägen, fingo vi ofta besök av resande och främlingar, som kommo för att smaka på vårt krusbärsvin, vilket var mycket omtalat. Även våra släktingar, ända till fyrtionde led, kunde alltid, utan att behöva fråga sina stamtavlor, minnas vår släktskap och kommo mycket flitigt för att hälsa på oss. Några av dessa gäster gjorde oss inte mycken ära av att åberopa sig på släktskap; ty det fanns bland dem blinda, lama och halta; men min hustru höll alltid på, att då de voro av vårt kött och
