— 9 —
blod, skulle de också sitta vid samma bord som vi. Så att om vi inte hade mycket rika, hade vi dock för det mesta lyckliga vänner omkring oss, ty det skall alltid visa sig slå in, att ju fattigare gästen ar, desto gladare blir han, när han trakteras; och medan somliga människor beundrande betrakta en tulpans färger eller en fjärils brokiga vingar, så har det alltid legat i min natur att beundra lyckliga människoansikten.
Men när någon av våra släktingar visade sig vara en mycket dålig karaktär, eller i andra hänseenden var en besvärlig gäst, som vi inte önskade att se oftare, så sörjde jag alltid för att, när han skulle lämna vårt hem, jag fick tillfälle att låna honom en ridrock, ett par stövlar eller också ibland en gammal hästkrake, och jag hade då alltid den tillfredsställelsen att finna, att han aldrig kom tillbaka för att lämna igen, vad han lånat.
På detta sätt blev huset befriat från dem, som vi ej tyckte om; men aldrig kunde någon säga om Wakefieldfamiljen, att den visade bort resande eller behövande från sina dörrar.
Sålunda levde vi i flera år ett mycket lyckligt liv, fastän vi naturligtvis också emellanåt hemsöktes av de små vedervärdigheter, som försynen skickar människorna för att höja värdet av sina goda gåvor. Ofta plundrades min fruktträdgård av skolpojkar, och min hustrus gräddkakor hemsöktes av kattorna eller barnen. Ibland föll godsägarn i sömn mitt under den mest rörande delen av min predikan, eller också besvarade hans fru min hustrus djupa nigning vid kyrkdörren med att sätta näsan ännu högre i vädret; men de förtretligheter, som sådana händeiser beredde oss, övervunno vi alltid mycket snart, och när tre å fyra dagar hade gått, förvånade vi oss över, att sådant förargat oss.
Mina barn, som hade så måttliga föräldrar, uppfostrades utan klemighet, välskapade som de voro, blevo de både sunda och starka; mina söner härdade och verksamma, och mina döttrar våckra och blomstrande. När jag stod som medelpunkten i denna lilla krets, vilken lovade att bli min ålderdoms tröst och stöd, kunde jag aldrig låta bli att tänka på den bekanta historien, som berättas om greve Abensberg, vilken under kejsar Henrik II:s resa genom Tyskland, då de andra vasallerna kommo med sina gåvor, medförde sina trettiotvå barn och ställde dem inför sin herrskare som den kostligaste gåva, som han kunde bringa. Jag hade visserligen bara sex; men jag betraktade dem likväl som en mycket kostlig gåva till mitt land, och betraktade därför detta som min gäldenär.
