— 98 —
hundra pund, ty hans inflytande hade varit tillräckligt att pruta av de andra två.
»För denna lilla tjänst», fortsatte den unge mannen, »fordrar jag ingen annan ersättning än glädjen över att ha kunnat hjälpa min vän, och vad de etthundra punden angår, så skall jag gärna lägga ut dem, och ni får betala igen dem, när ni kan.»
Vår tacksamhet för denna tjänst var så stor, att vi saknade ord att uttrycka den. Jag gav honom genast en skuldförbindelse på beloppet och yttrade min tacksamhet så livligt, som om jag hade för avsikt att aldrig betala min skuld.
Enligt sin ädelmodige beskvddares råd skulle Georg resa till London redan nästa dag för att försäkra sig om platsen, ty det var bäst att skynda sig, så att inte en annan skulle komma honom i förväg och göra ett högre anbud. Nästa morgon gjorde därför den unge soldaten sig i ordning att resa, och det såg ut, som om han var den ende av oss alla, som inte visade någon rörelse vid avskedet. Varken de strapatser eller faror, som han nu skulle utstå, eller de vänner och den flicka, som han nu skulle lämna — ty miss Wilmot älskade honom verkligen — kunde dämpa hans iver. Sedan han hade tagit avsked av de övriga, gav jag honom det enda jag ägde: min välsignelse.
»Och nu, då du går att kämpa för ditt fosterland, min son», sade jag, »så minns«, hur din tappre farfar stred för sin helige konung, när troheten var en dygd hos britterna. Drag ut, min son, och likna honom i allt, utom i hans olyckor, om det då kan kallas en olycka att dö med lord Falkland. Drag ut min son, och om du än faller i ett främmande land, långt bort och obegråten av dem, som älska dig, så minns, att de kostligaste tårar äro de, varmed himelens dagg begjuta en obegraven krigares huvud.»
Nästa morgon tog jag själv avsked av den vänliga familjen, som hade behållit mig så länge, och jag glömde ej att tacka mr Thornhill många gånger för det sista beviset på hans godhet. Jag lämnade dem aila lyckliga och njutande en glädje, som överflöd: och en god uppfostran kan skänka, och styrde kosan mot hemmet. Jag hade uppgivit hoppet om att någonsin mera få se min dotter, och suckande bad jag himlen om att skona och förlåta henne.
Snart hade jag endast fem mil till mitt hem, ty då jag ännu kände mig klen, hade jag hyrt en häst att rida på, och jag tröstade mig med hoppet om, att jag snart skulle se alla dem, som jag älskade högst här på jorden. Men då mörkret föll på, tog jag in i ett litet värdshus vid vägen och
