— 97 —
Då mr Thornhill trädde in och fick se min son och mig, studsade han synbarligen; men detta tillskrev jag överraskning, icke obehag. Då vi gingo fram och hälsade på honom, besvarade han vår hälsning med den största hjärtlighet, och efter en kort stund bidrog hans närvaro endast att föröka den allmänna munterheten.
När vi hade druckit té, tog han mig avsides och frågade mig efter min dotter, och då jag berättade honom, att jag hittills förgäves hade sökt efter henne, tycktes det, som om han blev mycket överraskad. Han sade mig, att han sedan dess hade varit i mitt hem för att trösta de mina, vilka voro friska, när han senast lämnade dem. Han frågade mig därpå, om jag hade berättat miss Wilmot och min son något om hennes olycka, och då jag svarade, att jag ännu ingenting hade sagt, berömde han min klokhet och försiktighet och bad mig att för all del låta det få vara en hemlighet. »Ty, »sade han» i bästa fall är det ju endast. att blotta sin egen skam, och det är ju möjligt, att miss Livis fel ej är så stort, som vi tro.»
Vårt samtal blev här avbrutet av en betjänt, som kom för att anmoda godsägaren gå in och vara med om en dans; han lämnade mig, och jag kände mig mycket belåten med det intresse, som han tycktes hysa för mitt ve och väl, Hans uppmärksamhet mot miss Wilmot var emellertid alltför tydlig för att kunna missförstås; det såg ut, som om hon ej satte mycket värde på den, utan tog emot den för att göra sin tant till viljes mera än av verklig böjelse. Jag hade också den glädjen att se henne giva min son flera vänliga blickar, som den andre varken genom sin rikedom eller genom sin trägna uppvaktning kunde förskaffa sig.
Emellertid förvånade mig mr Thornhills lugn och fattning inte så litet. På mr Arnolds enträgna uppmaning hade vi nu redan varit där en hel vecka; men liksom miss Wilmot, visade sig alltmera öm emot min son, tycktes mr Thornhills vänskap för honom tillväxa för varje dag.
Han hade ju förut givit oss de vänligaste försäkringar om, att han skulle begagna sig av sitt inflytande till förmån för vår familj; men nu inskränkte sig hans ädelmod icke endast till löften. Den morgon, som var bestämd för min avresa, kom han strålande av glädje och berättade mig, vilken vänskapstjänst han hade gjort sin vän Georg. Det var ingenting mer eller mindre, än att han hade skaffat honom fänriks ställning vid ett av de regementen, som skulle avgå till Västindien. Och för detta hade han endast utlovat ett
