— 100 —
»Men, kära du kom ihåg, att hon är en fin dam och förtjänar större hänsyn.»
»Det gör mig detsamma, vad hon är, fin eller tarvlig», sade värdinnan, »ty ut skall hon i alla fall. Fint folk äro nog bra, där de passa, men här på värdshuset Harven ha vi aldrig haft mycken nytta av dem.»
Med dessa ord sprang hon uppför en smal trappa, som från köket förde upp till ett rum ovanpå, och av hennes högröstade tal och bittra förebråelser kunde jag sluta mig till, att inga pengar stodo till att få av hennes hyresgäst. »Ut med er, säger jag! Ut med detsamma, oförskämda slyna, eller jag ska ge er, så ni ska minnas det ett fjärdedels år. En sådan strunt, som kommer och tar in i ett hederligt hus, utan att ha så mycket som ett öre att betala med! Ut härifrån säger jag.»
»Ack kära fru», utbrast den främmande, »hav medlidande med mig! Förbarma er över en stackars övergiven varelse, blott denna enda natt, så skall döden befria er ifrån mig.»
Jag kände genast igen mitt stackars olyck!iga barns, min Olivias, röst och sprang för att komma henne till hjälp; ty den elaka kvinnan drog henne i håret fram till trappan, men jag fick den arma varelsen i mina armar.
»O, välkommen, välkommen, mitt käraste förlorade barn, min dyra skatt! Välkommen till din stackars, gamle fars hjärta. Om än de lastbara övergiva dig, så finnes det dock en här på jorden, som aldrig skall förneka dig, och om du än hade tiotusende synder att svara för, så skulle han dock glömma dem alla.»
»Ack, min egen käre» — under flera minuter kunde hon ej säga mera — »min egen, käraste pappa! Kunde väl en ängel vara godare? Inte har jag förtjänat så mycken kärlek! Den skurken! Åh, vad jag hatar honom och mig själv. Att löna all din godhet på detta sätt! Du kan inte förlåta mig; nej, det är omöjlig, att du kan!»
»Jo, mitt barn, jag förlåter dig av allt mitt hjärta; när du blott ångrar dig, så skola vi ännu bli lyckliga bägge två. Vi skola ännu uppleva många glada dagar tillsammans, min Olivia!»
»Ack, aldrig, pappa, aldrig! Återstoden av mitt förfelade liv skall bliva en skam för omgivningen och hemmet. Men ack, pappa, du är mycket blekare, än du brukar att vara. Har jag eländiga varelse, vållat dig en sådan oro. Du, som är så förståndig, har väl inte tagit mitt felstegs elände på dig själv?»
»Förståndig, unga kvinna», svarade jag.
