— 101 —
»Ack, varför begagnar du ett så kallt uttryck, pappa?» utbrast hon, »det är första gången, du kallat mig så.»
»Förlåt mig, min älskade», sade jag, »men jag ville säga, att förståndet blott är ett dåligt försvar mot bekymren, men dock till slut ett säkert.»
Värdshusvärdinnan kom nu tillbaka och frågade oss, om vi ej önskade ett bättre rum, och sedan jag svarat jakande, visade hon oss ned i ett rum, där vi kunda tala mera ostört. Då vi så småningom lugnat oss, kunde jag ej låta bli att fråga henne, hur hon hade kommit i denna förfärliga ställning.
»Den skurken», svarade hon, »ända från första dagen av vår bekantskap gjorde han mig hederliga, om än hemliga giftermålsanbud.»
»Ja, en skurk är han sannerligen», utbrast jag, »men det förvånar mig allt litet för resten, att en person med mr Burchells goda förstånd och synbara hederlighet har kunnat göra sig skyldig till en så överlagd nedrighet och på detta sätt tränga sig in i en familj för att göra den olycklig.»
»Kära pappa,» svarade min dotter, »du misstar dig i förunderlig grad. Mr Burchell har aldrig försökt att bedraga mig; tvärtom han har använt varje tillfälle att varna mig för mr — Thornhills förföriska konster, vilka, som jag nu har erfarit, äro ännu värre än mr Burchell har framställt dem.»
»Mr Thornhill», utbrast jag, »är det möjligt?»
»Ja pappa», sade hon, det var mr Thornhill, som förledde mig. Det var han, som legde de två damerna till att locka oss till London; ja, damer, kallade han dem, men i själva verket voro de ej annat än lösaktiga kvinnor, utan uppfostran och utan samvete. Deras försök, som du minnes, skulle också ha lyckats, om ej mr Burchell hade skrivit till dem. Vi trodde, att hans ovilja var riktad mot oss men i verkligheten var det mot dem. Huru han kunde ha så stort inflytande på dem, att han kunde göra deras plan om intet, är mig ännu en gåta; men jag är övertygad om, att han alltid har varit vår varmaste och uppriktigaste vän.»
»Du gör mig häpen, mitt barn», sade jag, men nu, hör jag, att min första misstanke om mr Thornhills nedrighet blott var alltför väl grundad. Dock — han kan ju tryckt triumfera över oss, ty han är rik, och vi äro fattiga. Men, mitt barn, det har dock säkert icke varit en ringa frestelse, som så har kunnat segra över alla lärdomar i en sådan uppfostran och din medfödda rena karaktär?»
»Ack pappa», svarade hon, »för den seger, som han vann, har han att tacka min innerliga önskan att göra honom
