— 108 —
rättelse om, att mr Thornhill skulle gifta sig med miss Wilmot, som jag hela tiden trott, att han hyste böjelse för, fastän han använde varje tillfälle att inför mig uttrycka sin ringaktning både för hennes person och hennes förmögenhet.
Denna underrättelse bidrog naturligtvis att ytterligare öka den stackars Olivias sorg, ty ett så skändligt svek var mera, än hon kunde bära. Jag beslöt mig att skaffa mig säkrare underrättelse och om möjligt tillintetgöra fullbordandet av hans planer, genom att sända min son till mr Wilmot för att taga reda på, om underrättelsen var sann, och avlämna ett brev till miss Wilmot, däri hon underrättades om mr Thornhills uppförande i vår familj.
Min son begav sig i väg enligt min anvisning och återvände efter tre dagar med det besked, att underrättelsen var sann; men brevet hade han icke kunnat överlämna till miss Wilmot, då mr Thornhill och hon voro på besök runt omkring i trakten, Brevet till henne hade han lämnat kvar.
Bröllopet skulle äga rum om några få dagar, sade han; föregående söndag hade de visat sig tillsammans i kyrkan och utvecklat stor elegans; fästmön hade varit ledsagad av sex unga damer och han av lika många unga herrar. Hela trakten gladde sig åt den stundande bröllopstesten, och varje dag åkte de ut tillsammans i ekipager så ståtliga, att man ej sett maken i trakten på många år. De båda familjernas vänner voro redan anlända, sade han, bland andra brudgummens farbror sir William Tnornhill, som var en mycket förträfflig människa, Moses tillade, att de gjorde intet annat annat än festade och roade sig, att alla människor prisade den unga brudens skönhet och brudgummens förnämhet, att de båda unga voro mycket förtjusta i varandra, och att han tyckte, att mr Thornhill måste vara en av de lyckligaste människor i världen.
»Låt honom njuta sin lycka, om han kan», svarade jag; »men min son, se på denna bädd av halm, detta tak, som icke ger oss skydd, dessa förvittrade väggar och detta fuktiga golv, min stackars kropp, som blivit fördärvad av elden, och mina barn, som gråta efter bröd. Allt detta har du kommit hem till, mitt barn, och dock ser du här en man, som icke för allt i världen ville byta med mr Thornhill. Ack, mina barn, Om ni blott kunde lära er att tala med edra egna hjärtan och fatta, vilket ädelt sällskap ni då kunna få i dem, så skulle ni föga bry er om den värdelösa ståten och glansen. Nästan alla människor ha lärt sig att kalla livet en resa och sig själva för resenärer, men liknelsen kan fullföljas genom att säga, att de goda äro glada och nöjda liksom resande
