— 106 —
KAP. XXIII.
För att få vår nuvarande bostad så behaglig som möjligt fordrades åtskilliga ansträngningar, men snart var det möjligt för oss att njuta vårt forna lugn. Då min skadade arm icke tillät mig att hjälpa min son med våra vanliga sysselsättningar, läste jag högt för min familj ur de få böcker, som blivit räddade, isynnerhet ur sådana, som kunde säta fantasien i rörelse och göra hjärtat lättare.
Varje dag kommo dessutom våra snälla grannar för att trösta oss, och de utsatte en tid, då de alla ville hjälpa till att sätta vår gämla bostad i stånd igen. Den hederlige arrendatorn Williams var icke den siste att besöka oss; han visade sig som en verklig vän. Han skulle säkert ha förnyat sitt anbud till min dotter, men hon avvisade det på ett sätt, som för framtiden lade band på hans enträgna framställningar.
Hennes sorg tycktes ej vilja vika, och hon var den enda av oss, som ej efter en veckas förlopp återfått sin munterhet. Hon hade nu förlorat sin frimodiga oskuld, som förr hade lärt henne att respektera sig själv och söka glädje i att behaga. Hennes sinne var fullt av oro; hennes skönhet började att avtaga med hennes hälsa, och likgiltigheten bidrog även till att förminska den. Varje ömt ord, som hennes syster fick, vållade henne ett styng i hjärtat, och tårarna kommo i hennes ögon, och liksom ett fel, ehuru botat, alltid föder andra efter sig, så efterlämnade hennes tidigare förseelse, fastän utplånad av ångern, avundsjuka och missundsamhet.
Jag sökte att på tusen olika sätt lindra hennes bekymmer och glömde min egen smärta inför hennes, medan jag berättade för henne så många intressanta drag i historien, som ett gott minne och någon läsning kunde ingiva mig.
»Vår lycka, min kära dotter», sade jag, »ligger i Hans hand, som kan skänka oss den på tusen olika sätt, och som vi ej kunna förutse.
Hon hörde endast halft på mig. Hennes egen olycka hade trängt tillbaka allt medlidande, som hon hade hyst för andra, och intet kunde trösta henne. Var hon tillsammans med andra, fruktade hon för deras förakt, och i ensamheten greps hon av djup ängslan.
Så sorgligt stod det till med henne, när vi fingo under-
