— 111 —
mindre kränkningar kan komma det att koka över. »Bort från mina ögon, giftiga kryp», ropade jag, »och fortsätt inte att håna mig med er närvaro. Vore min raske son hemma, skulle han inte ha tålt detta, men jag är gammal och svag och ur stånd till allt.»
»Jag märker», sade han, »att ni har beslutit att få mig att tala i en hårdare ton, är jag annars hade tänkt. Men sedan ni nu fått veta, vad ni hade kunnat vänta av min vänskap, så kan det också vara lämpligt, att ni får veta, vilka följder min vrede kan ha för er. Min sakförare, till vilken er sista växel har blivit sänd, är ej att leka med, och jag vet inte heller, hur jag skulle kunna hindra rättens gång annat än genom att själv inbetala pengarna, vilket alls inte faller sig lätt för mig, då jag på sista tiden har haft många utgifter med anledning av mitt förestående bröllop. Dessutom har min förvaltare sagt, att ert arrende ej är betalt, och han vet nog, vad han har att göra; jag lägger mig aldrig i sådana affärer. Jag skulle likväl önska att kunna vara er till tjänst, och att ni och er dotter vore närvarande vid mitt bröllop med miss Wilmot; detta är också min förtjusande Arabellas önskan, varför jag hoppas, att ni ej heller skall avslå den.»
»Mr Thornhill», svarade jag, »hör mig en gång för alla: jag kommer aldrig att finna mig i, att ni gifter er med någon annan än min dotter, och om er vänskap än kunde lyfta mig upp på en tron, eller om er fiendeskap kunde lägga mig i graven, skulle jag inte bry mig därom. Ni har en gång skamligt bedragit mig och tillfogat mig obotlig skada. Jag litade på er ära och fick se, hur ärelös ni var. Vänta er därför aldrig någon vänskap av mig. Gå och njut vad lyckan har givit er: skönhet, rikedom, hälsa och glädje! Gå, och låt mig få behålla fattigdom, skam, sjukdom och sorg; men så ringa jag än är, skall jag alltid behålla min värdighet, och om jag än förlåter er, så skall jag dock alltid förakta er.»
»Om så är», svarade han, »så kan ni vara viss på, att ni skall komma att känna följderna av er oförskämdhet, och vi skola snart få se, vilken som blir föremål för förakt, ni eller jag.»
Med dessa ord lämnade han oss hastigt.
Min hustru och min son, vilka hade varit vittnen till detta samtal, tycktes alldeles förstenade av oro; och när han hade gått kommo också mina döttrar ut för att få höra utgången av samtalet och då de fingo veta det, blevo de lika förskräckta som de andra. Själv brydde jag mig inte det
