— 112 —
minsta om, vad han kunde hitta på; han hade redan tillfogat mig det värsta slag av alla, och jag var nu beredd på att taga emot varje nytt angrepp.
Emellertid skulle vi snart få erfara, att det inte var tomma hotelser, han kommit med, ty redan nästa morgon infann sig hans förvaltare för att hämta den årliga arrendesumman, vilken jag på grund av de redan omtalade olyckorna, icke var i stånd att betala. Följden blev nu, att han gjorde sig betald genom mina kreatur, som blevo bortförda samma kväll, värderade och dagen därpå sålda för halva värdet. Min hustru och mina barn bådo mig nu att hellre giva mig på nåd och onåd än att gå den säkra undergången till mötes. De bönföllo mig även om att taga emot hans besök ännu en gång och använde all sin vältalighet för att utmåla a la de olyckor, som jag hade att vänta och faran av att sitta i fängelse under en sträng årstid, sjuk som jag var sedan eldsolyckan. Men jag förblev obeveklig.
»Varför, mina älskade», utbrast jag, »söka ni att övertala mig till något, som ej är rätt? Min plikt har lärt mig att förlåta honom, men mitt samvete kan ej gilla, vad han gjort. Vill ni, att jag inför världen skulle giva mitt bifall till det, som mitt hjärta måste fördöma? Vill ni, att jag skulle beskedligt sätta mig och smickra den infame förföraren och för att undgå fängelset ständigt pinas under en själslig fångenskaps långt mera tryckande bojor? Nej, a!drig! Låtom oss alltid hålla fast vid det rätta, även om vi jagas från detta hem, ty vart vi än kastas, ha vi alltid en ljuvlig boning att draga oss tillbaka i, när vi kunna se in i våra egna hjärtan utan fruktan och med glädje.»
På detta sätt förflöt den kvällen. På natten blev det ett starkt snöfall, och min son måste gå upp tidigt för att skotta bort snön från dörren; men han hade ej arbetat länge, förrän han kom inspringande och berättade, blek av rädsla, att två främmande, som han visste vara rättstjänare, närmade sig vår bostad.
Medan han ännu talade, kommo de in. Sedan de hade sagt, vilka de voro och vilket deras ärende var, närmade de sig sängen, där jag låg, förklarade mig som fånge och tillsade mig att göra mig i ordning att följa dem till fängelset; som låg ungefär ett par mil ifrån oss.
»Mina vänner», sade jag, »det är ett svårt väder för att föra mig till fängelset och det är särdeles olyckligt nu, eftersom min arm nyligen blivit så illa bränd, att jag fått feber därav — Jag har dessutom icke tillräckligt med kläder att
