Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 123 —


KAP. XXVIII.

Jag hade nu suttit i fängelse mera än ett par veckor, men hade ej, sedan jag kommit dit, haft besök av min kära Olivia, och jag längtade mycket efter att få se henne. Då min hustru hade hört mig uttrycka denna önskan, kom den stackars flickan nästa morgon in i min cell, stödd på sin systers arm. Den förändring, som jag märkte i hennes utseende, slog mig. Det obeskrivliga behag, som förut hade präglat det, var nu försvunnet, och dödens hand tycktes till min oro ha rört vid varje drag. Hon var insjunken vid tinningarna, pannan hade fått djupa rynkor och en ödesbådande blekhet låg över hennes kinder.

»Det är en stor glädje för mig att se dig, käraste», sade jag, »men varför är du så nedslagen, Livy? Jag hoppas, kära barn, att du håller så mycket av mig, att du ej låter motgången undergräva ditt liv, som jag skattar så högt som mitt eget. Var vid gott mod mitt barn; ännu kunna lyckliga tider komma för oss.»

»Du har alltid varit så kärleksfull emot mig pappa», sade hon, »och det gör min sorg ännu större, att jag aldrig skall få tillfälle att dela den lycka med dig, vilken du hoppas på. Jag fruktar, att det finns ingen lycka mera för mig här nere, och jag längtar att lämna det liv, som endast har skänkt mig sorg. Jag önskar innerligt, att du ville ingå någon slags förlikning med mr Thornhill, så skulle han kanske ha medlidande med dig, och det skulle vara mig en tröst i döden?»

»Aldrig, mitt barn», svarade jag, »aldrig skall någon få mig att erkänna min dotter för en fallen varelse; ty om än världen ser med förakt på din förseelse, skall jag alltid betrakta den som en följd av godtrogenhet, icke lättsinne. Mitt barn, jag känner mig inte alls illa till mods på detta ställe, hur eländigt här än ser ut, och var viss om att så länge jag har den glädjen att få behålla dig i livet, skall han aldrig få mitt medgivande till att vålla dig ännu större sorg och skam genom att gifta sig med en annan.»

Då min dotter hade lämnat mig, förebrådde mig min medfånge, som hade varit närvarande under vårt samtal, mig, att jag så egensinnigt nekade att underkasta mig, varigenom jag kunde återfå friheten. Han anmärkte mycket förnuftigt, att den övriga familjen dock inte borde lida för det ena bar-