Hoppa till innehållet

Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 124 —

nets skull, isynnerhet som hon hade varit det enda, som hade varit mig ohörsamt, »Dessutom», tillade han, »vet jag inte riktigt om det är rätt, som ni nu gör, att hindra föreningen mellan dessa två genom att neka ert samtycke till ett äktenskap, som ni dock i längden inte kan hindra, men som ni därigenom kan göra olyckiigt.»

»Ni känner ej den person, som har förorättat oss», sade jag. »Jag är säker om, att ingen undfallenhet från min sida kan skaffa mig friheten ens för en timme. Jag har hört, att det ej är längre än se'n i fjor, som en av hans gäldenärer dog av svält i den här cellen. Men till och med om min underkastelse och mitt samtycke skulle förflytta mig härifrån till det vackraste rum, han äger, skulle jag dock ej skänka honom varken den ena eller det andra, eftersom mitt samvete säger mig, att jag då skulle erkänna en falsk handling. Så länge min dotter lever, skall aldrig något äktenskap från hans sida med en annan vara giltigt inför lagen, i mina ögon. Toges hon ifrån. oss, då skulle jag vara en dålig människa, om jag av personligt hat skulle skilja dem åt, vilka önska att bli förenade. Så usel som han är, skulle jag då önska att se honom gift för att söka hindra honom från att förföra flera. Men nu skulle jag vara den grymmaste av alla fäder, om jag, blott för att själv slippa ut ur fängelset, skulle ge mitt samtycke till något, som skulle giva mitt barn dödsstöten.»

Han måste erkänna, att jag hade rätt; men han kunde ej underlåta att göra den anmärkningen, att han fruktade för, att min dotters hälsa redan var så bruten, att jag inte behövde stanna länge i fängelset, »Men», fortsatte han, »om ni nekar att vädja till brorsonen, så hoppas jag, att ni ingenting har emot att lägga fram er sak inför farbrodern, ty det finnes ingen i hela landet, vilken som han tar sig an de godas och förorättades sak! Jag skulle vilja råda er att sända honom ett brev med posten och meddela honom, huru illa hans brorson har behandlat er, och jag kan sätta mitt liv i pant på, att ni får svar från honom, innan tre dagar gått till ända,»

Jag tackade honom för hans råd och skulle strax ha följt det, men jag hade intet papper, och olyckligtvis hade jag givit ut alla mina pengar på morgonen till matvaror; emellertid lämnade han mig, vad jag behövde.

Under de tre följande dagarna gick jag i stor spänning och undrade, vilket mottagande mitt brev skulle få, och under denna tid bad min hustru mig upprepade gånger, att jag hellre skulle finna mig vid vilka villkor som helst, än att