— 135 —
skulle bli ond på honom, ty vad han gjorde var endast hans plikt, då han nu måste föra min son till en säkrare cell, dock skulle han få lov att besöka mig varje morgon. Jag tackade honom för hans välvilja, fattade min sons hand och tryckte den till farväl och bad honom komma ihåg den stora plikt; som väntade honom.
Jag lade mig åter och en av mina gossar satte sig vid min säng för att läsa för mig; men i detsamma kom mr Jenkinson in och meddelade, att han nu kunde giva mig underrättelse om min dotter. För ett par timmar sedan hade hon blivit sedd i en främmande herres sällskap; de hade tagit in i den närbelägna byn för att få några förfriskningar, men det såg ut, som om de voro på väg tillbaka till staden. Knappast hade han sagt detta, förrän fängelsedirektören brådskande kom in och glad berättade, att nu var min dotter återfunnen. Ett ögonblick därefter kom Moses springande och ropade, att hans syster Sofia var där nere och på väg upp till oss med vår gamle vän mr Burchell.
I detsamma trädde min käraste dotter in, och med ett uttryck av nästan vild glädje sprang hon fram och kysste mig i ett utbrott av öm sinnesrörelse. Hennes moders tårar och tystnad visade, vilken glädje hon också kände.
»Se här, pappa», sade den älskliga flickan, »här ser du den förträfflige man, för vilken jag har att tacka för min räddning. Det är denne gentlemans oförskräckthet, som jag kan tacka för min lycka och min befrielse.»
En kyss, av mr Burchell, vilkens glädje tycktes vara ännu större än hennes, hindrade henne från att säga något mera.
»Ack, mr Burchell», sade jag, »det är en eländig bostad, ni nu finner oss i, och våra omständigheter äro nu helt annorlunda, än då ni sist såg oss. Ni har alltid varit vår vän, det är länge sedan, vi upptäckte, vilken stor orätt, vi gjorde er, och vi ha djupt ångrat vår otacksamhet. Efter mitt skamliga beteende emot er, skäms jag nu nästan att se er i ansiktet, men jag hoppas, ni förlåter mig, ty jag blev förd bakom ljuset av en nedrig, otacksam slyngel, som under vänskapens mask har vållat mitt fördärv.»
»Det är omöjligt för mig att förlåta er», sade mr Burchell, »ty ni har aldrig gjort er förtjänt av min vrede. Jag såg redan den gången till en del ert misstag, men då det inte stod i min makt att rätta det, kunde jag endast beklaga det.»
»Jag har alltid trott, att ni hade ett ädelt sinne», sade jag, »och nu finner jag, att det är så. — Men, säg mig, kära
