— 134 —
förtrycket pålagt oss eller som förbrytelserna ha gjort nödvändiga; när jag ser dessa tärda ansikten och hör dessa suckar — ack, mina vänner, vilken härlig förändring, tänker jag då, skulle ej himlen vara för dessa! Att flyga genom regioner, fri som luften, att bada i den eviga välsignelsens solsken, att sjunga med i de oändliga lovsångerna, att icke hava någon herre, som hotar och pinar oss, men ständigt hava själva gudomens gestalt för våra ögon! — när jag tänker på detta, då blir själva döden en budbärare med glada tidender, när jag tänker på detta, då blir dess skarpaste pil en stödjande stav för mig, när jag tänker på detta, vad är då att trakta efter i detta liv; vad är det då, som jag icke ville kasta ifrån mig? Konungar i sina palats sucka efter en sådan härlighet, men vi, fattiga som vi äro, skulle vi ej längta efter den? Ty detta skall säkerligen tillfalla oss, om vi blott sträva därefter, och det kan vara oss en stor tröst, att vi äro uteslutna från många frestelser, som kunde förhindra vår strävan. Låtom oss blott sträva därefter, och vi få säkerligen del därav, och vad som också är synnerligen trösterikt, vi få det snart; ty om vi se tillbaka på den gångna delen av vårt liv, så förekommer den oss mycket kort, och huru än återstoden av vårt liv bliver, så skall det dock bli av kortare varaktighet. Allt eftersom vi bliva äldre, tyckas våra dagar också att bli kortare, och vår kännedom om tiden låter den förekomma oss kortare. Låtom oss fatta denna tröst, ty vi skola snart vara vid resans slut; snart skola vi lägga av oss den tunga börda, som himlen har pålagt oss, och fastän döden, den fattiges enda vän, för en liten tid kan narra den trötta vandraren, och liksom horisonten ständigt vika tillbaka för honom, så skall dock den tid säkert och snart komma, då vår möda skall ändas, då denna världens store, som leva i överflöd, icke mera skola trampa oss under fötterna, då vi med glädje skola se tillbaka på våra lidanden härnere, då vi skola vara omgivna av alla våra kära och av dem, som förtjäna vår vänskap, då vår välsignelse skall bli outsäglig och — för att sätta kronan på det hela — oändlig.»
KAP. XXIX.
När jag hade, slutat och mina åhörare hade dragit sig tillbaka, kom fängelsedirektören, som på sin plats var en synnerligen human person, fram till mig och sade, att jag inte
