— 137 —
ni nedlåta er till en förbindelse, med en familj, så fattig som min, så tag henne; sök att vinna hennes samtycke, så som ni vet, att ni har vunnit hennes hjärta, så vill jag giva mitt, Och låt mig säga er, att det är inte någon ringa skatt ni får; hon har blivit prisad för sin skönhet, det är sant, men det är inte den, jag menar — det är hennes själ, som gör henne till en skatt.»
»Jag förmodar, sir», sade mr Burchell, »att ni känner mina omständigheter och vet, att jag icke kan försörja henne så, som hon förtjänar?»
»Om denna invändning skall vara ett svepskäl för er att undgå mitt erbjudande», svarade jag, »så tar jag det tillbaka; men jag känner igen, som förtjänar henne så väl som ni, och till och med om jag kunde giva henne tusenden, och om tusenden begärde hennes hand av mig, skulle dock min hederlige, modige Burchell vara den, jag helst gåve henne till.»
Han svarade ej, och jag måste taga hans tystnad för ett kränkande avslag, däremot frågade han, om det ej vore möjligt att få förfriskningar från närmaste värdshus, och då jag svarade jakande, skickade han bud efter den bästa middag, som kunde fås på kortaste tid. Han beställde också ett dussin flaskor av det bästa vinet samt några stärkande saker åt mig, samt anmärkte med ett leende, att han ville spendera för en gångs skull, och att han, fastän han befann sig i ett fängelse, aldrig hade känt sig mera upplagd för skämt och glädje.
Uppassaren från värdshuset infann sig snart och gjorde förberedelser till middagen. Av fängelsedirektören, som var påfallande tjänstvilig, fingo vi låna ett bord, vinet sattes fram, och två mycket väl lagade rätter serverades oss.
Min dotter hade ännu ingenting hört om sin brors sorgliga belägenhet, och ingen av oss ville störa hennes glädje genom att berätta henne den. Men jag sökte förgäves att vara glad; sorgen över min olycklige son lyste igenom min låtsade munterhet, och till slut blev jag tvungen att lägga sordin på glädjen genom att berätta hans olycka och uttala min önskan, att han måtte få tillåtelse att vara närvarande och dela ögonblickets belåtenhet med oss. Sedan mina gäster hämtat sig från den bestörtning, som min berättelse hade framkallat, bad jag, att mr Jenkinson, en fängelsekamrat, också skulle släppas in, och fängelsedirektören uppfyllde med ovanligt tillmötesgående min bön. Så snart ljudet av min sons rasslande kedjor hördes ute i gången, sprang hans syster ut i avsigt att möta honom. Under tiden frågade mr Burchell mig om min sons namn var Georg, och då jag svarade ja därtill, sade han inte mera.
När min son trädde in i rummet, lade jag märke till
