— 139 —
kan övertyga er om hennes oförstånd och minska hans skuld.»
Han tog emot brevet och ögnade hastigt igenom det. »Fastän detta icke är någon tillräcklig ursäkt», sade han, »så gör det dock hans förseelse så mycket mindre, att jag kan förlåta honom. Och nu, sir», fortsatte han, och fattade vänligt min sons hand, »jag ser, att ni är förvånad över att finna mig här, men jag har ofta besökt fängelser för angelägenheters skull, som varit mindre intressanta. Nu har jag kommit för att se till, att rättvisa vederfares en förträfflig man, för vilken jag hyser uppriktig högaktning. Jag har länge oförmärkt iakttagit er fars välgörenhet, I hans lilla hem har jag åtnjutit aktning utan smicker, och i den lugna, enkla glädje, som rådde vid hans härd, har jag funnit den lycka, som intet hov kunde skänka mig. Min nevö har blivit underrättad om, att jag ämnade mig hit, och jag hör, att han har kommit. Det skulle vara orätt både emot honom och er, om jag skulle döma honom ohörd. Har någon orätt skett, skall den gottgöras; och det kan jag säga utan att berömma mig själv, att ingen någonsin har beskyllt sir William för orättvisa.»
Vi förstodo nu, att den person, som vi så ofta hade emottagit som gäst och behandlat som en godmodig och glad kamrat, inte var någon mindre än den berömde sir William Thornhill, vars förträffliga egenskaper och vars exentricitet alla så väl kände. Den fattige mr Burchell var i verkligheten en mycket rik och ansedd man, vars tal i överhuset alltid åhördes med största bifall och som var sitt lands vän, på samma gång han var sin konung trogen.
Min stackars hustru, som mindes sin förra rättframhet, sjönk ihop av fruktan, och Sofia, som för några minuter förut trodde sig vara hans, men som nu såg, vilket omätligt avstånd som låg emellan dem, kunde ej återhålla sina tårar.
»Ack, sir», utbrast min hustru med ömklig min, »är det möjligt, att ni någonsin kan förlåta mig? Så som jag förnärmade er sista gången, jag hade äran se er hos oss, och det skämt, som jag var nog djärv att komma med — det kan jag då aldrig vänta att få förlåtelse för.»
»Min kära, goda fru», sade han leende, »skämtade ni, så fick ni ju svar på tal, och jag vill lämna åt sällskapet här att avgöra, om inte jag var lika god som ni. För att säga sanningen, vet jag ingen, som jag i närvarande stund kunde vara ond på annat än den slyngeln, som har gjort min lilla flicka där så förskräckt. Jag hann inte ens att närmare gran-
