— 150 —
jag hoppas, att ni visar er värdera er trogne Jenkinsons vänskap, som skänker er en hustru, och om herrskapet vill tygla sin nyfikenhet några minuter, så skall hon snart vara här.»
Med dessa ord ilade han ut med sin vanliga skyndsamhet, medan vi alla brydde våra hjärnor med, vad han kunde ha i sinnet.
»Låt honom bara gå», sade godsägaren, »vad jag så än har gjort, så kan han dock ej bringa mig i förlägenhet för detta. Jag är för gammal att låta narra mig av dylika finter.»
»Jag kan rakt inte förstå», sade sir William, »vad karlen har i sinnet. Det är väl något simpelt skämt förmodar jag.»
»Kanske, sir», sade jag, »kan det vara allvar med i spelet. Ty när man tänker på alla de knep, som denne gentleman har använt för att förleda oskulden, så är det väl heller inte omöjligt att tänka sig att någon, som är ännu mera slipad än han, har kunnat dra honom vid näsan. När vi besinna, huru många han har förstört, hur många familjer, som nu sucka under den sorg och skam, som han har bragt över dem, så skulle det inte förundra mig, om en av dem — Men, vad för något! Drömmer jag, eller är jag vaken! Är det min förlorade dotter jag ser? Håller jag henne i mina armar? År det mitt liv, min lycka? Jag trodde, att du var död, min Olivia, och nu har jag dig här — och du skall leva för att vara min glädje.»
Den ömmaste älskares varmaste hänryckning kunde ej vara större än min, då jag såg Jenkinson komma in med mitt barn, och jag höll henne i mina armar, medan hennes tystnad talade tydligare än hennes förtjusning.
»Och du har återkommit till mig, min älskling», utbrast jag, »för att bli min ålderdoms tröst!»
»Ja, det har hon», sade Jenkinson, »och värdera henne högt, ty hon är ert hederliga barn och en lika ärbar kvinna, som någon i detta rum, huru bra de än äro, — och vad nu er angår, mr Thornhill, så är denna unga dam, lika säkert som att ni står där, er lagvigda hustru, och för att bevisa er, att det är sannt, vad jag säger, vill jag här lägga fram det tillståndsbrev, enligt vilket ni blevo vigda vid varandra.»
Med dessa ord lade han tillståndsbeviset i baronetens hand; denne läste det och fann det fullkomligt i sin ordning.
»Jag kan tänka mig, mina herrar, att ni äro förvånade över detta, men några få ord skola vara tillräckligt förklarande. Denne herre, för vilken jag hyser den största vänskap — men det är oss emellan — har ofta använt mig till att uträtta små uppdrag. Ibland annat anmodade han mig
