Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 152 —

Sir William var färdig att sparka honom ifrån sig, men på min förbön tillsade han honom att stiga upp och efter några ögonblicks eftersinnande sade kan:

»Dina laster, dina brott och din otacksamhet förtjäna intet medlidande; men jag skall ändå inte alldeles övergiva dig. Du skall få uppbära en liten summa, tillräcklig till ditt livs uppehälle, men ej till dess dårskaper. Åt denna unga dam, din hustru, skall jag överlämna tredjedelen av den förmögenhet, som du förut disponerade, och endast av hennes godhet kan du hädanefter vänta dig, vad du kan önska dig utöver det allra nödvändigaste.»

Mr Thornhill ville uttrycka sin tacksamhet över så mycken godhet, men baroneten avbröt honom genast genom att befalla honom att ej vidare öka sin simpelhet, som redan var alltför tydlig. Han tillsade honom att lämna oss med detsamma och av sina förra tjänare uttaga en, som han tyckte mest lämplig, vilken var den enda, som hädanefter skulle be- viljas till hans uppassning.

Så snart han hade gått, gick sir William mycket artigt fram till sin nya niéce och önskade henne lycka. Hans exempel följdes av miss Wilmot och hennes far. Också min hustru kysste sin dotter med innerlig kärlek — denna dotter, som enligt hennes uttryck nu blivit en hederlig kvinna. Därnäst i turen kommo Sofia och Moses och själva vår välgörare, Jenkinson, bad om tillåtelse att få taga del i äran.

Vår belåtenhet kunde knappt bli större, och sir William, vars största glädje det var att göra gott, såg sig omkring med ett ansikte, som sken likt solen, och han såg biott glädje i alla blickar, allas — utom min dotter Sofia, som av någon för oss oförklarlig anledning ej tycktes riktigt lycklig.

»Nu tror jag», utbrast han småleende, »att hela sällskapet med undantag möjligen av ett par, är fullkomligt lyckligt: Det återstår nu endast för mig att utföra en handling av rättvisa. Ni är ju på det klara med, sir», fortsatte han vänd mot mig, »i vilken tacksamhetskuld vi stå till mar Jenkinson, och det är därför inte mera än billigt, att vi bägge giva honom en belöning. Jag är säker om, att fröken Sofia skall kunna göra honom mycket lycklig och han skall få femhundra pund av mig, som jag ger henne i hemgift, och det är jag säker om, att de kunna leva mycket bra på. Nå, lilla Sofia, vad säger du om det partiet? Vill du ha honom?»

Min stackars dotter tycktes nästan falla i sin mors armar vid detta rysliga förslag. »Ha honom, sir?» utbrast hon med svag stämma, »nej, sir aldrig!»